Hannas Plats

Jag har skrivit dagbok sedan 1992, varje dag. Hela tiden. Jag sitter och läser en gammal från 1999 precis. Jag är 19-20 år och mitt i början till vuxenlivet. Jag mindes knappt hur det var. Jag brukar vara duktig på att censurera mig även i min dagbok, vet ju vad jag inte kommer att vilja läsa om eftersom jag känner mig själv. Men jag har hittat en del av mitt liv när allt pendlade från vackert skört till totalt förfall. Och efter ett år i London kunde jag tillåta mig att bli ganska mammig till och från, tjata mig till hennes närhet och kärlek.

Framför allt har jag skrattat högt åt den totala sarkastiska tonen jag hade. Antaglien helt medveten, men ändå så oskyldig. Jag ser en tillgjort osäker tonåring som känner sig som att hon är med i Seinfeld. Det är sarkasmer och osäkerhet som går att förlöjliga. Som är äkta och skör. Tilläggas bör att jag i högsta grad tog hand om mig själv från det att jag var 15. Jobbade, lagade oftast mat till mig själv och ville inte ha så mycket samröre med mina föräldrar. Det gör att jag blir ännu lyckligare åt de små anfallen av familjelycka som dagboken visar prov på.

Jag tänkte dela med mig av några sekvenser som kan läsas helt separat:

"Så ringer min pappa. Jag undrade varför det stod okänt nummer på presentatören då han ringde. Han sa att det var för att han ringde från Finland så klart. Ja, dumt av mig... Hade ingen aning om att han var i Finland. "Va, har jag inte sagt det. Men jag sa ju att du skulle vattna blommorna!"  "

"Drog hem med en film i väskan "Djävulens advokat". Hyfsad film. När han tog livet av sig efter all olycka jublade jag som det bästa som hänt i fimen."

"Jag sov till 11 imorse. Knappt! Så kom någon in och började vråla i mitt rum. Mamma ch pappa var hemma igen. Härligt!"

"Så gnällde jag lite på mamma om vi inte kunde hitta på något någon gång. Hon blev jätteglad och ville att jag skulle komma på vad. "

"Mamma släpade med mig till allsång i parken. Jag funderade över hur mycket allsång jag skulle behöva uthärda för att få se Ulf Lundell. Det blev en hel del. Och en bit in på det hela insåg jag att det inte var Ulf Lundell vi inväntade och som stod på programmet. Det var nämligen Peter Lundblad (Ta mig till havet-Peter)! Publiken var helt omöjlig att få igång. Peter sa typ: "Ja, vilket drag det är här i Norrtälje. Nästan så att taket lyfter!" Helt ironiskt. Kul!"

"Har jämfört mina tider i år med de förra året och insett att jag springer bra mycket snabbare nu. 37 förra året är 32 i år. Det är ju en extrem förbättring i sånt fall. Undrar vad det beror på. Klockan kanske..."

Jag kan konstatera att mina favoritord under den här tiden var:

♥ extrem
♥ radikal
♥ liksom
♥ typ
♥ fan

Skrattade så hjärtligt igårkväll att jag inte kunde somna sen. Underbart att jag säkrat min tillgång i bra litteratur genom att jag skriver själv. Precis sånt som jag vill läsa =)

Andra bloggar om: dagbok, 1999, sarkasmer, ungdom

Varje gång jag ser min mammas telefonnummer på nummerpresentatören känner jag den där rädslan i kroppen. Det hinner liksom pirra till och tankarna rusar igenom huvudet. Jag vet inte varför det är en så stor betingad reflex jag har, en sån rädsla. Två gånger har jag fått det där obehagliga samtalet de senaste tre åren, det där samtalet som man absolut inte vill ha.

När jag svarar på hennes samtal letar jag i henner röst efter det där som jag inte vill höra. Jag måste höra mig för ordentligt innan jag kan slappna av. Känna att det är lugnt för den här gången.

För två år sen ringde hon en tidig söndagmorgon. Jag hörde att hon lät så där mjuk på rösten som hon gör när det är något jobbigt hon vill berätta. Det var farfar, han hade somnat in. Han var närmare 90 år, hade levt ett rikt liv som man säger, och hunnit bli ganska skröplig på slutet. Varje gång jag hälsade på honom var det som att han tog förväl, samtidigt som han förvissade sig om att jag skulle komma snart igen. Det var den sista vinterdagen det året, som han somnade in, världens bästa farfar. Jag minns det eftersom jag efter samtalet tog en promenad på den gnistrande isen. Det var en vacker vinterdag, och sen kom våren. Farfar väntade på att ta del av att sitt första barnbarns barn, sen orkade han inte längre.

Året innan fick jag det där samtalet som knappt gick fram genom en sprakande telefonlinje. Det där samtalet när mamma berättade att pappa var död. Tre månader tidigare hade han fått diagnosen cancer, och plötsligt var han borta. Det gick snabbt.

Två av de där samtalen i vuxen ålder. Jag kanske är förskonad ändå. För det värsta som skulle kunna hända är ändå att någon annan ringer och det har hänt min mamma något. Jag har tänkt mig att hon ska leva länge. För skulle hon försvinna skulle allt braka ihop. Då skulle jag inte orka mer. Hon är den viktigaste personen i mitt liv.

Just den här gången visade det sig att jag inte hade ett missat samtal från mamma. Det var ett gammalt samtal. Så just idag kanske jag kan vara lugn.

Andra bloggar om: konstant rädsla, telefonsamtal

Många har uppmärksammat min grytlapp och diskhandduk med en döskallar på. I lördags kom svägerskan med en överraskande present till mig.

Hon vet precis vad jag vill ha! Nu har jag ett helt kökskit i samma serie som matchar min grytlapp



Andra bloggar om: döskallar, presenter

Vädret igår var perfekt för utomhusdop. Kyrkan ligger så vackert precis vid en sjö också.

Pluttan sa inte ett knyst när hon fick huvudet blött. Precis när prästen höll upp henne mot himlen så ärade oss solen med sin ankomst.

Resten av eftermiddagen jagade jag barn på den gigantiska gräsmattan. Kände mig själv som barn när jag fick tillgång till så mycket gräs. Jag var bara glad att den äldsta var 5 år så att jag fortfarande hade ett knappt övertag vad gäller fart och möjlighet till att fånga in barnet. Det är trist att ligga i underläge...



Andra bloggar om: dop, gräsmattor, som ett barn

Den här veckan måste jag hitta den ultimata doppresenten. Jag tycker det är så himla svårt! Skruttisen fick ett servisset - tallrikar och mugg - med motiv från hattstugan på av Elsa Beskow. Vad ska Pluttan få?

Har försökt surfa runt lite, men det känns ändå väldigt oklart. Kan man hitta något i leksaksaffärer?

Annars verkar temat ofta vara saker i tenn!? Och det kommer det helt enkelt inte bli något med.

Någon som har förslag? Det är en tjej (om det nu skulle kännas avgörande på något vis...).

Andra bloggar om: doppresenter

I min familj kan vi Magnus och Brasses Varning för barn utan och innan. Vi citerar dem ofta. Börjar en, bygger någon annan på. Så har det varit så länge vi minns.

Igår utbrast brorsan i lite Hawaiiansk nässång. Hans fru visar honom hur den egentligen går till (man hummar samtidigt som man trummar lite på ena näsvingen). Han verkar förbryllad.

Svägerskan: Därav nässång.
Brorsan: Nässång! Jag har alltid trott det var knäsång. 

Här någonstans fnissar vi lätt åt hans dumhet.

En stund senare visar det sig att han aldrig ens hört att det var hawaiiansk nässång. Utan att direkt reflektera över det har han i alla år hört han var Jans knäsång. Ok, att jag skarvade rejält på engelska låttexter en bit upp i tonåren kanske. Men det mesta borde jag ha reviderat vid det här laget. Att upp i 33 års ålder tro att det är han var Jans knäsång som inte ens går in riktigt i meningsbyggnaden, det kallar jag förnekelse!

Men framför allt borde ju poängen gå fram lite tydligare nu. Vad är annars poängen med Jans knäsånger. De borde framför allt låta lite mer knakande...

Andra bloggar om: magnus & brasse, skarvande, dumhet, felhörning

Skruttisen är bilförare redan vid unga år. Pluttan en riktig korthaj. Hon hjälper pappa spela sin hand.

Mina små favoriter tycker om att kramas, också med varandra.

Skruttisen har en egen pöl med båtar.

Vi blåser såpbubblor. Skruttisen tycker det är väldigt kul. I den gigantiska bubblan speglar sig hela skogen och solen. Jag tycker bilden är maffig på nära håll.

Andra bloggar om: fasterskap, möjligheter

Det har varit ett väldigt gosande med Skruttisen idag. Hon har varit Hannig på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Jag skulle bära henne i skogen, följa efter överallt och vara serviceperson helt enkelt.

När jag åt middag (hon hade redan ätit middag) kröp hon upp bredvid mig och sa "Hanna har lagat middag till mig". Vi skrattade. Så var väl inte riktigt fallet. Men hon satt i alla fall där i godan ro och käkade potatis och paprika med fingrarna från min tallrik. Helt nöjd. Som hon gjort både frukost och middag de senaste dagarna. Snacka om andra frukost och middag - som daglig vana.

Hon kunde inte gå och sova innan farmor och Hanna hade nattat henne. Sen ropade hon i babywatchen efter mig. Hon ville absolut inte sova - och det vill hon så gott som alltid. Idag bad hon om att sova vid halv 7!! Vid 7 ångrade hon sig. Jag tyckte gott hon kunde få vara uppe en stund till, det var ju inte läggdags ännu. Men föräldrarna tyckte annorlunda. Hon såg djupt olycklig ut när jag la henne i sängen igen. Stora tårar rullade tyst ner för kinden.

Men sen var hon tyst i alla fall.

Sen dess har hon låtsassovit.

Jag lovade henne en heldags busande imorgon. Så det är va dagen dedikeras till.

Andra bloggar om: busande, hannig, skruttisen, sovovilja

Måste få med en bild på lillpluttan också. Hon var så snäll idag. Inte mot faster, men annars...

Andra bloggar om: lilleplutt, familj

Familjen har nu gått. Grannen, jag kan rapportera att brorsan inte blev full. Trist! Men maten verkar ha blivit uppskattad och det är ju kul. Och champagne fick vi dricka. Lite lugnare tempo än igår. Annars orkar jag nog inte med morgondagen.

Min nya kamera kom dessutom igår, så jag fick möjlighet att föreviga min examensmiddag.



Bus och jag på golvet.



Hanna, buset och farmor sjunger Imse Vimse spindel i sängen.

Jag inser att det finns en anledning att byta lägenhet. Det kommer snart att bli trångt när jag bjuder in till familjemiddagar. Det är redan så att alla måste flytta på sig eller jobba runt när middagen serveras och andra bestyr ska skötas. Det skulle vara skönt att kunna stå och diska utan att flytta på sina gäster. Eller att ha ett annat rum att sätta dem i. När lillpluttan också ska ha en egen stol så kommer jag att behöva köpa fler, och bygga ut köket. 

Dagens I-landsproblem.

Andra bloggar om: i-landsproblem, examensmiddag, skrutten, champagne

Lilla Skrutten och jag har bestämt att lekstugan på landet ska få heta Suset. Det passar bra ihop med storstugan som heter Knallen, av att den ligger på en bergknalle. Suset är inte precis vindtätt så det passar ganska bra. Suset och Knallen är dessutom lite på samma tema. Frågan är vad lillstugan ska heta. Duset?

Virrvarr skulle annars passa bra eftersom den lilla familjen som bor där lever i just ett virrvarr av saker.

Andra förslag?

Andra bloggar om: suset, namngivning, teman

I helgen blir det till att åka Norröver. Livet på landet.

Tror jag behöver andas lite lantluft. Göra lite hederligt gammalt kroppsarbete. Laga mat över öppen led. Bajsa i skogen.

Ok, inte riktigt så. Men rent principiellt.

Kanske whiskey på altanen tillsammans med en cigarill och brorsan istället.

Sova hårt på hård madrass. Kanske ta årets första dopp (eller också inte).

Lämnar jobbet tidigt idag och tar buss, buss, bussen.

Inatt fick jag förnyat fasterskap. En till Skruttis som ska få plats i mitt hjärta. Måste dit och lukta på den nya bebisen snart!

Morgnarna ute vid den här årstiden är så härliga. Särskilt när de är lite fuktiga men ändå soliga. De påminner mig alltid om gökottor som barn.

När jag var liten arrangerade pappa gökotta med sitt jobb varje vår. Kan inte minnas att vi någonsin hörde någon gök, men konceptet var väldigt mysigt. Upp i svinottan, ut i natruen, grilla korv. Det fanns vissa grejer som alltid kom med gökottan. Det var förstås okristligt tidigt och man kände sig lite trött och mosig, man åkte bil en längre stund för att komma till den perfekta naturen, man grillade korv och drack cola till frukost, det var svinkallt även om solen lyckades värma lite i ansiktet, jag hade alltid för lite kläder på mig - och - det var alltid mazarin till fikat efteråt. Dessa kom flakvis.

Ett år stod vi vid insjön Erken och tittade ut över ett spegelblankt vatten när solen gick upp. En storlom (inte gök) hördes eka över vattnet.

Allt det här påminns jag om varje vår, när det luktar vår och är lite så där fuktigt. Och när jag går upp tidigt. Skulle kanske arra en gökotta a la Stada någon gång. Vid Årstaviken eller nåt.

Jag förstod väl att min kidnappning skulle straffa sig.

Lilla Skrutten har fått vattkoppor! De är tydligen som mest smittsamma veckan innan de utbryter, det vill säga när jag var ute och rastade henne.

Vattkoppor har jag redan haft. Men det skulle just vara snyggt om jag fick bältros eller blev vansinnigt förkyld första veckan på nya jobbet. Det kan man tydligen drabbas av även om man haft vattkoppor.

Dagens planer är högtflygande. Jag tänkte kidnappa min brorsdotter för en tur med bus på stan. Jag tror hon har lite tråkigt hemma med mamma som verkligen går i väntans tider och är något rörelsehindrad i sitt tillstånd. Tror att Skrutten behöver få leka av sig.

När jag ringde och frågade om jag fick ta med henne ut en sväng kom svaret lite för snabbt och i lite för mycket falsett. Jag var tvungen att vara lite överslätande och säga att mamman kanske ville ha lite lugn och ro en stund. Tror inte de är vana vid att någon försöker ta deras barn i från dem, eftersom de aldrig frivilligt lämnar bort henne. De lever efter devisen: Man har inte skaffat barn för att lämna bort dem. Något jag måste försöka ta ur dem så att jag får möjlighet att fastra lite mer.

Men det gör att det verkligen känns som att jag försöker kidnappa deras barn.

Undrar vad vi ska göra idag? Vad är en 2-åring road av? Kanske mata änder eller bara promenera lite. Åka buss förstås, det pratar hon jämt om. Det kommer att gå bra!

Jag har insett att det kommer att komma nya krav på mig i och med att jag skaffat mig ett jobb och kommer att ha en inkomst som kan kallas riktig för första gången på närmare fyra år. Mamma la beskedet i min hand i helgen. "Pianot, Hanna. När hämtar du det?" Eeeeeh... Hur menade hon nu? Jag har väl inte plötsligt plats för ett piano bara för att jag har ett jobb. Tydligen så är det dags för mig att flytta. "Annars säljer jag pianot." Eeeeh... Det vill jag ju inte.

Jag tror att kraven kommer att smygas in lite varstans, på ställen jag inte alls förstått. Det här med pianot har hon vacklat i länge. Ibland är det lungt att det får bo hos henne. Ibland är det bråttom att jag ska hämta det på stört. Förhoppningsvis går det över om jag inte nämner det. En liten strategi jag brukar ta till.

Förmodligen borde jag börja försöka bjuda till lite här och där i bland dessa osynliga nya krav. För att, så att säga, förekomma. Men att flytta tycker jag är lite väl drastiskt. Bara för att jag har mer pengar betyder det väl inte att jag vill lägga dem på boende. Dessutom råkar jag trivas förträffligt. Vad ska jag med mer yta till? Ok, ja, jag fattar. Förvara pianot. Men ur miljösynpunkt är det väl rent förkastligt.

Jag trodde faktiskt att jag har blivit särbehandlad av de andra orsakerna som jag inte kan göra något åt: jag är yngst, tjej och singel. Nu är det inget att arbeta för, jag är glad att slippa särbehandlas av dessa tillstånd. Men vad mer ska jag behöva ta tag i för att jag nu har ett jobb? Jag är lite osäker på det. Måste nog grubbla lite över det.

Mina tankar har börjat vandra iväg mot nya årstider. Idag är det snöblask och kallt ute, men sommar i min tanke.

Den här sommaren kommer att bli annorlunda än en sommar på mycket länge. Jag kommer att kunna ha sommarsemester och vara på landet! Ledighet som berikar mig. Det känns urlyxigt.

Däremot har min frånvaro från landet förmodligen frånhållit mig vissa familjebekymmer. Det är klart att jag märkt av dem ändå när jag väl varit där. Men nu kommer jag att få smaka på dem lite mer och det finns någon som kan reta upp mig som ingen annan. Lillebror (som egentligen är mellanbror). Jag har precis skickat ut ett e-brev om nya förhållningsregler för sommaren. Jag har alltid fått äta av mammas mat där, vilket har för och nackdelar. Fördel mig är att jag inte betalat för det. Vilket säkerligen väckt förtret hos lillebror. Även om jag nu var student tyckte han nog att jag kunde betala för mig själv. Men å andra sidan har vår lilla kyl på landet inte plats för en massa mat, och ju fler kockar desto större matförråd. Förhållningsreglerna gäller alltså hur vi ska hantera kylskåpet i år.

Nu när jag nu köper mig egen mat så vill jag förstås också få plats i kylen. Det kommer att väcka agg, det vet jag. Sånt här kan reta upp mig redan innan det blivit en konflikt. Jag vet hur det brukar bli. Man kan tycka att mamma borde ha mest att säga till om eftersom stugan är hennes, konstigt nog tar mellanbarn mest plats. I alla fall är det så i vår familj. Det är som att han aldrig fick mothugg. Storebror tog mest och jag resten. Dessutom tar han med sig hela familjen och de tar betydligt mer plats än någon annan - även per person och trots att de har ett eget hus att hålla till i. Jag måste börja andas lugnt redan nu för att inte reta upp mig.

Ändå längtar jag till sommaren :) Puh, varför ska jag alltid komma att tänka på det där...