Hannas Plats

Jag har skrivit dagbok sedan 1992, varje dag. Hela tiden. Jag sitter och läser en gammal från 1999 precis. Jag är 19-20 år och mitt i början till vuxenlivet. Jag mindes knappt hur det var. Jag brukar vara duktig på att censurera mig även i min dagbok, vet ju vad jag inte kommer att vilja läsa om eftersom jag känner mig själv. Men jag har hittat en del av mitt liv när allt pendlade från vackert skört till totalt förfall. Och efter ett år i London kunde jag tillåta mig att bli ganska mammig till och från, tjata mig till hennes närhet och kärlek.

Framför allt har jag skrattat högt åt den totala sarkastiska tonen jag hade. Antaglien helt medveten, men ändå så oskyldig. Jag ser en tillgjort osäker tonåring som känner sig som att hon är med i Seinfeld. Det är sarkasmer och osäkerhet som går att förlöjliga. Som är äkta och skör. Tilläggas bör att jag i högsta grad tog hand om mig själv från det att jag var 15. Jobbade, lagade oftast mat till mig själv och ville inte ha så mycket samröre med mina föräldrar. Det gör att jag blir ännu lyckligare åt de små anfallen av familjelycka som dagboken visar prov på.

Jag tänkte dela med mig av några sekvenser som kan läsas helt separat:

"Så ringer min pappa. Jag undrade varför det stod okänt nummer på presentatören då han ringde. Han sa att det var för att han ringde från Finland så klart. Ja, dumt av mig... Hade ingen aning om att han var i Finland. "Va, har jag inte sagt det. Men jag sa ju att du skulle vattna blommorna!"  "

"Drog hem med en film i väskan "Djävulens advokat". Hyfsad film. När han tog livet av sig efter all olycka jublade jag som det bästa som hänt i fimen."

"Jag sov till 11 imorse. Knappt! Så kom någon in och började vråla i mitt rum. Mamma ch pappa var hemma igen. Härligt!"

"Så gnällde jag lite på mamma om vi inte kunde hitta på något någon gång. Hon blev jätteglad och ville att jag skulle komma på vad. "

"Mamma släpade med mig till allsång i parken. Jag funderade över hur mycket allsång jag skulle behöva uthärda för att få se Ulf Lundell. Det blev en hel del. Och en bit in på det hela insåg jag att det inte var Ulf Lundell vi inväntade och som stod på programmet. Det var nämligen Peter Lundblad (Ta mig till havet-Peter)! Publiken var helt omöjlig att få igång. Peter sa typ: "Ja, vilket drag det är här i Norrtälje. Nästan så att taket lyfter!" Helt ironiskt. Kul!"

"Har jämfört mina tider i år med de förra året och insett att jag springer bra mycket snabbare nu. 37 förra året är 32 i år. Det är ju en extrem förbättring i sånt fall. Undrar vad det beror på. Klockan kanske..."

Jag kan konstatera att mina favoritord under den här tiden var:

♥ extrem
♥ radikal
♥ liksom
♥ typ
♥ fan

Skrattade så hjärtligt igårkväll att jag inte kunde somna sen. Underbart att jag säkrat min tillgång i bra litteratur genom att jag skriver själv. Precis sånt som jag vill läsa =)

Andra bloggar om: dagbok, 1999, sarkasmer, ungdom