Hannas Plats

Det är ändå märkligt att kvinnor som uppfattas som uppfattas som pryda eller som avböjer inviter kommer att kallas hora. De ska bli straffknullade och borde få mer kuk. Ändå blir de kallade horor.

 

Hur får man det att gå ihop? Är dagens innebörd av hora någon som blir våldtagen?

Tid. Jag fick en tidpanik i söndags. Jag kom att tänka på hur snabbt den går. Och hur upplevelsen av tiden är att den går snabbare, med tiden. Ett år nu är 1/33 liv. Ett år när jag var 5 var 1/5 liv. Ett år då - en evighet. Ett år nu - överblickbart. 

 

Tid. Den rusar. Jag har hela tiden haft ett mål i mitt liv. Ett nästa steg. Något jag ska uppnå. Det har gjort att tiden varit min vän. Jag har gått med tiden.

 

Jag har inte längre ett mål. Mitt mål är att leva det här livet jag gör exakt nu. Jag vill inte riktigt att det ska ta slut. Jag vet inte heller vad som kommer efter den. Jag vet inte vad jag vill ska komma efter den. 

 

Jag vill inte att tiden ska gå. Men den gör ju det ändå. Och det är en mycket jobbig känsla. 

Jag har en utomjording i mitt huvud. Den tänker snart spränga skallen i bitar. 

 

Jag väntar. På att yrseln, illamåendet och trycket ska ge med sig. 

Vintern, när den är som bäst. Promenader i solen, skidturer i mörkret med pannlampa på. 

 

Tur är det att snön fortfarande är fluffig i spåren, så att blåmärkena inte blir så stora när man tar en extra flygtur. 

 

Om jag skulle vara tvungen att gå högstadiet en gång till, då skulle jag vilja göra det tillsammans med Claire i Six feet under. Då skulle nog högstadiet till och med kunnat bli en fin tid. 

 

Det var bara så jäkla obehaligt, människor var sina sämsta versioner av sig själva, alla var rädda för att göra fel, för att stå ut för mycket i mängden, för att ha fel vänner och fel kläder. En så totalt osympatisk tid. 

 

Men ändå ungefär som vuxenvärlden. 

 

Med Claire vid sin sida skulle alla andra blekna, allt skulle vara okej och inget skulle spela någon roll. Till och med jag skulle kunnat ha varit den bästa versionen av mig själv. Synd att hon inte är på riktigt. 

 

Lång utandning. 

Vissa morgnar när jag sitter och väntar på Västerbottensnytt dyker istället ABC upp i rutan i SVT. Oftast tar det en stund innan jag reagerar. 

 

Men jag undrar alltid hur det går till? Är det bara jag som blir utan vbnytt, eller har nyhetsuppläsaren försovit sig?

Det är på den här platsen mina mest geniala tankar realiseras. 

 

 

Lagom rörigt också.

Det finns två saker Norrlandet ännu inte har givit mig. Två saker som jag skulle önska mig. 

 

1. Ett norrsken. Gärna snart. 

 

2. En skotertur. Gärna snart. 

 

Tack på förhand!

Om det skulle gå att leja ut organ så skulle jag leja ut min magsäck. Ett mer high maintenance-organ går inte att hitta. Som en tamagotchi, fast mycket mycket kinkigare. 

 

Jag tycker det här med att leja ut organ borde vara det nya. Jag menar, finns det surdegshotell borde det väl ändå kunna finnas ett organhotell. Minst. Jag skulle checka in magen på obestämd framtid. Lätt. 

 

Any takers?

Jag har fått ett nytt rum. Tjänsterum men ändå. Jag känner ett nytt oväntat behov av att inreda det här nya rummet. Eller i alla fall plocka in små, små saker som är jag. Och vad passar inte bättre än en ny mugg. Jag tycker att den här andas 50-talets glassbarer. Oklart varför. Kanske mest för att den har samma färg som min barndoms GB Big Pack. 

 

Näst på tur står en läsfotölj samt en världskarta att sätta upp på väggen. 

 

Det nya tjänsterummet var en energigivande och fin avslutning på en vecka som i övrigt var som en bergochdalbana. 

 

Rå men hjärtlig. En stämning som kan fungera länge och oproblematiskt. Tills den helt enkelt inte gör det längre. Det är då jag drabbas av autism. Kan inte ta mig ur den där känslan av total underlägsenhet. Allt låser sig. Jag stänger in mig i ångest. 

 

Rå men hjärtlig stämning kräver att man är på topp. Ständigt på tå.

 

Och det är man inte alltid. 

 

 

Jag har i mitt liv inte tänkt att jag ska skaffa barn. Sedan tonåren har jag aldrig känt någon längtan efter barn, av flera anledningar. Sommaren innan jag fyllde 30 slog mig känslan, lika hårt som oväntat: Jag vill ha barn! Det var som om den biologiska klockan slog ett slag för detta småfolk. Jag kände mig helt på det klara med det här och visste också vilken väg jag skulle gå även om jag valde att vänta med att påbörja den processen. 

 

Åren gick och jag kände mer och mer att det var en krystad känsla. Ofta tänkte jag: Puh, om jag har barn måste jag... Diverse olika scenarier. Och i höstas försvann känslan helt. Jag kände: Nej, jag måste inte alls skaffa barn. 

 

Det var en sån lättnad. Det kändes så skönt att ta det beslutet. Så befriande. 

 

Just nu är jag på det klara med att jag inte kommer att skaffa några barn. Det känns enkelt. Och självklart. 

 

Samtidig söker jag ständigt förebilder. Andra som är som jag. Som tagit beslutet och är tillfreds. Som att jag ändå behöver någon form av bekräftelse för att jag går rätt väg. 

Jag tror att det är Umeå som gör det med mig. Skänker mig små, små ögonblick av eufori. För de dyker upp ibland. Och jag vet inte vad annat som har förändrats.

 

Det har nog utmanat mina egna konventioner att flytta och bosätta mig på ett nytt ställe. Jag tror också att det förändrar mig att träffa och lära känna bara nya människor, inte en enda person vet något om mig sedan tidigare. Jag tror att det har gett mig möjlighet att förändras, liksom på utsidan, om än bara mikroskopiskt. 

 

För jag känner förändringen. Jag känner att andra ser mig på ett annat sätt. 

 

Och det är bra. 

Jag har tagit mig an en ny utmaning. Kände att det inte räcker med att åka skidor, ta dansklasser, försöka bli en bättre människa, sy upp klänningar, laga mat varje dag, spela piano och skriva en avhandling. Jag behövde något MER. Som exempelvis att skriva ett blogginlägg dagligen. 

 

Det fanns en tid då jag skrev fler blogginlägg per dag. Men det var för länge sen. Innan twitter, kanske framför allt. 

 

Så nu är jag igång. Ett blogginlägg varje dag i 100 dagar. #Blogg100 here we go!