Hannas Plats

Jag är på gång. Igen. Matchad och klar. 

 

 

Jag börjar få en känsla för hur många dagar 100 dagar är. 

 

Ganska många. Faktiskt. 

I väntan på La Bohème. Förväntningarna lovade högt och jag fick det jag ville ha.

 

När det vansinnestöar ute är det fint när det i alla fall snöar inne. 

 

Jag ba skoja.

Tål du inte ett skämt?

Har du ingen humor?

 

Jag vet inte om jag sagt det förut. Men jag forskar alltså på humor. Humor och kön. I TV-programmet Parlamentet. En dag ska jag berätta mer om det. Och varför det är så intressant. 

Jag kan alla språk. Tror jag väldigt ofta. Just nu kan jag franska. Särskilt när jag sitter och lyssnar på franska. Jag är till och med väldigt bra på det. 

 

En bra TV-serie är det också, Gengångare. Kesketyfe?

Vaknade i skidspåret imorse. Lite oväntat. Soluppgång och allt. 

 

Min kropp är fantastisk. Den har funkat bra nu i 33 år. Jag kan dansa med den, jag kan gå med den, jag kan åka skidor med den, jag kan simma med den, jag kan sitta med den, jag kan springa med den, den sover ganska bra oftast, den ger mig inga större obehag och är generellt sett inte mindre än fantastisk.

 

Det enda negativa med den som jag kan komma på är att människor alltid tagit sig rätten att ha åsikter om den. Ibland ganska nedsättande sådana. Som om den inte vore tillräckligt. Och det är ju jättekonstigt. För det är faktiskt bara jag som känner den här kroppen. 

Vampyren som kom ut i ljuset. 

 

Min historik med blommor är mycket... liten de senaste åren. Jag har en Benjaminfikus som varit döende mycket, mycket länge. Min granne brukar dock överlämna sina blommor i min omvårdnad titt som tätt. Och jag följer hennes instruktioner, ger dem vatten en gång i veckan. Till en början. Men sen ökar jag på mängden eftersom blommorna en efter en ger efter. 

 

Som ni ser har det gått så där. 

 

Det här året har startat med symptom på blodpropp i benet samt hjärntumör. Sedan jag flyttade till Umeå har jag utretts för två andra allvarliga sjukdomar. Jag vet, det allvarligaste jag lider av är hypokondri. Men hellre det!

 

Jag blir glad att det finns människor runt omkring mig som punkterar mig. Som lyssnar och hör mig. Som ställer de rätta frågorna. Som inte skrattar bort symptomen, men inte heller ger mig belägg för dem. Det är de där människorna som bråkar med mitt huvud som gör att jag får tänka nya tankar. Och det behövs. Nya perspektiv.

 

Jag måste omge mig med fler lyssnare, inser jag ibland. För oftast är jag den där lyssnaren och det är faktiskt ganska tröttsamt i längden. 

Inatt drömde jag att jag helt plötsligt skulle åka till Ecuador. Jag visste inte exakt var det låg, inte vad som finns där eller varför jag skulle åka dit. 

 

Men nu har jag googlat Ecuador och uppfyllts av ett oväntat sug efter stället. 

 

Så kan det gå. 

På temat, saker-man-aldrig-får-reda-på kommer nu två frågor:

 

1. Varför får unga tjejer sällan eller aldrig veta att ägglossning kan göra ont? Jag var kanske 25 när jag insåg vad mina till synes sporadiska smärtor berodde på.

 

2. När har man ägglossning: när det gör ont, eller när sekretet blir trögt? För mig diffar de två eventen på en dag.

 

Det må vara tjejgrejer, men det borde ändå vara av intresse att det ingick i någon form av allmän kunskap. Allmän kvinnovetenskap. Livmodersvetenskap. 

 

Och ja, jag vill ha svar på fråga två! Jag har googlat utan att få svar. 

 

 

DN:s lördagskorsord idag kändes inte barnvänligt. Men det kanske bara var jag. 

 

Jag har blivit manisk. Som jag så ofta blir på musik. Den här står på repeat. Jag måste lyssna sönder den tills den är helt trasig. Och på tisdagar dansar jag till den mer organiserat. 

 

Innebandy måste vara äkta kärlek. Det är psykande glåpord och hårda skott mot kroppen som gäller. 

 

Och ändå skratt mest hela tiden.

I veckan har vi undersökt det innersta av akademikerns väsen och vad det tycks gå ut på. 

 

Det går ut på att försöka att inte somna, att äta gott samt att skriva med händerna. Fysiskt arbete alltså. Mycket tungt. 

 

På det har jag ålagt mig själv att lägga tio minuter dagligen på en fokuseringsövning. För säkerhets skull. Det var droppen. Tydligen. Jag var mycket nära att somna in den sista minuten. 

Troll går alltid igen. Vilken form de än antar så går de igen. De kommer tillbaka om man inte lyckas expediera dem direkt.

 

I mitt fall är sömntrollen något som kommer och går. Jag har levt med dem så länge jag kan minnas. Men ibland gör de sig mer påminda än annars. 

 

Sedan jag lämnade Stockholm har de knappt gjort sig påminda. Alls. Även om det har hänt att jag har haft svårt att somna har jag ändå alltid fått bra kvalitetssömn när jag väl somnat. Dagarna har inte heller känts lika stressade som de gjorde förr efter en jobbig natt.

 

Jag har haft långa perioder av svåra sömnstörningar tidigare. De har alltid gått över till slut. Men jag har aldrig riktigt tagit ett grepp om dem. Aldrig bjudit in någon att hjälpa mig att dräpa de där trollen.

 

Men så har de då dykt upp igen. Lite oväntat eftersom de hållit sig borta så länge. Samtidigt inte helt oväntat ändå. Inte egentligen. Det är lite mycket som rör sig i huvudet nu. Men för en gångs skull ska jag prova nya grepp och se om det kan hjälpa. Jag orkar inte ha dem på besök. De stör och förstör så mycket. Jag ska bjuda in en troll-dräpare.

Jag förstår mig inte på tvåsamhet. Har aldrig gjort. Jag förstår inget av dess väsen: Jag förstår inte hur människor träffas, alltså hur de bestämmer sig för att de ska bli två och jag förstår inte hur de lever sitt liv i två samhet. Och jag förstår definitivt inte hur de bestämmer sig för att det är värt att fortsätta, att de ska fortsätta även om det är jobbigt, att det är värt det. Jag förstår inte självklarheten i tvåsamheten.

 

Jag förstår bara hur man är själv. Jag mår bra själv och det är det enda jag förstår.

 

Men visst finns det några saker jag kan sakna: Jag saknar att det alltid är min tur att laga mat, min tur att diska, min tur att städa. Jag önskar att det någon gång kunde vara någon annans tur. 

 

Men jag förstår i alla fall varför det alltid är min tur. 

Jag är feminist. Det kan ingen ta ifrån mig. Ingen kan ta ifrån mig mina erfarenheter, säga att jag inte har upplevt det som jag har upplevt. Och upplevelserna har verkligen varit på alla nivåer. 

 

Ändå är feminismen inom vissa kretsar lite på utdöende, har tjänat ut sitt syfte, överdriven.

 

Krävs det att vara kvinna för att kunna förstå feminismen? Det tror jag inte. Men det kanske underlättar. Eller så underlättar det att vara en person som faller utanför normen, bara lite, lite. Ett förslag är att som man gå in på ett forum som second life eller liknande som kvinna för att se hur det är. Det kan vara ganska övertygande. 

 

Eller klipp av dig håret som kvinna. Gör något radikalt. Gå mot strömmen. Tror du att du inte bedöms för ditt yttre, för ditt kön och resten av paketet - tänk om!

Saker som gör mig glad:

 

- 70-tal

- Jeans

- Sömnadsinspiration

 

Här är allt i ett. 

 

Igår såg jag dokumentären om Carolina Klüft. Sportnörden i mig. Som vanligt blir jag rörd till tårar, flera gånger. Hon vann allt och hon gjorde det gång på gång. Så otroligt grym, samtidigt ödmjuk och stark.

 

Hon säger att hon under en tid ofta gjort det som förväntats av henne, det som hon tror att andra vill att hon ska göra. Hon var den välskötta och väluppfostrade tjejen som inte ens gick på systembolaget för att hon inte ville att andra skulle tycka att hon gjorde fel. Hon undrar om hon tagit beslut i livet baserat på rädslan att göra fel och att få kritik.

 

Jag blir ledsen och arg när jag hör sådant. För jag tror att det är så vanligt. Framför allt bland tjejer som förväntas vara just duktiga, i högre grad än killar. Vad är det vi tynger människor med för kulturella bojor? 

 

När hon slutade med sjukamp undrade journalister varför hon slutade som mångkampare och en gav upp en "given OS-guldmedalj". Idiotisk fråga, idiotisk inställning. Hon kallas landsförrädare för att hon slutar med sjukamp, för att hon följde sin egen vilja.

 

Jag tycker i alla fall att hon är otrolig. För sina prestationer och för att hon gör det hon tror på. 

 

Kan man inte äta vete kan man ändå äta den här. Den innehåller allt det jag vill åt: mandelmassa, grädde, florsocker. Grymt god. Mandelpuck, kom ihåg var ni såg den först. 

 

Det är ändå märkligt att kvinnor som uppfattas som uppfattas som pryda eller som avböjer inviter kommer att kallas hora. De ska bli straffknullade och borde få mer kuk. Ändå blir de kallade horor.

 

Hur får man det att gå ihop? Är dagens innebörd av hora någon som blir våldtagen?

Tid. Jag fick en tidpanik i söndags. Jag kom att tänka på hur snabbt den går. Och hur upplevelsen av tiden är att den går snabbare, med tiden. Ett år nu är 1/33 liv. Ett år när jag var 5 var 1/5 liv. Ett år då - en evighet. Ett år nu - överblickbart. 

 

Tid. Den rusar. Jag har hela tiden haft ett mål i mitt liv. Ett nästa steg. Något jag ska uppnå. Det har gjort att tiden varit min vän. Jag har gått med tiden.

 

Jag har inte längre ett mål. Mitt mål är att leva det här livet jag gör exakt nu. Jag vill inte riktigt att det ska ta slut. Jag vet inte heller vad som kommer efter den. Jag vet inte vad jag vill ska komma efter den. 

 

Jag vill inte att tiden ska gå. Men den gör ju det ändå. Och det är en mycket jobbig känsla. 

Jag har en utomjording i mitt huvud. Den tänker snart spränga skallen i bitar. 

 

Jag väntar. På att yrseln, illamåendet och trycket ska ge med sig. 

Vintern, när den är som bäst. Promenader i solen, skidturer i mörkret med pannlampa på. 

 

Tur är det att snön fortfarande är fluffig i spåren, så att blåmärkena inte blir så stora när man tar en extra flygtur. 

 

Om jag skulle vara tvungen att gå högstadiet en gång till, då skulle jag vilja göra det tillsammans med Claire i Six feet under. Då skulle nog högstadiet till och med kunnat bli en fin tid. 

 

Det var bara så jäkla obehaligt, människor var sina sämsta versioner av sig själva, alla var rädda för att göra fel, för att stå ut för mycket i mängden, för att ha fel vänner och fel kläder. En så totalt osympatisk tid. 

 

Men ändå ungefär som vuxenvärlden. 

 

Med Claire vid sin sida skulle alla andra blekna, allt skulle vara okej och inget skulle spela någon roll. Till och med jag skulle kunnat ha varit den bästa versionen av mig själv. Synd att hon inte är på riktigt. 

 

Lång utandning.