Hannas Plats

Vintern var underbar. Jag njöt av snön, skidturerna, kylan och känslan av att vara hemma. Passade på att göra hemmiga saker som att sy, baka och laga mat. Samt hänga med Vinterstudion.

 

Våren, jag trodde aldrig att den skulle dyka upp. Jag misströstade. Kände mig beredd att lämna Umet för gott. Håret var längre än på länge och jag provade på "indianen" samt tehuvelooken. Lägenheten i Stockholm vinkades av och jag tampades med halsont i över en månad. Gamla jeans fick nytt liv i väskor och accessoarer. En miniutflykt tog mig till Danmark och sommaren. Dessutom dök en long lost plånbok upp, någonstans på Nya Zeeland. 

 

Sommaren kom med välbehövligt miljöombyte. Jag blev förälskad i Österrike, där jag rullade i Mozartkulans spår, spådde i snö samt spårade alptoppar. I Roslagen hittade jag mig själv på en militär skärdgårdsö. Jag hängde med familjen och njöt av Stockholm. Jag besökte Skånelandet och hann både bli klokare och bada i salthavet. Det sista av sommaren vardade jag åter i Umet och passade på att tillbringa min tid vid älven eller vid utomhusbassängen. Min första och andra uppsydda klänning dök upp och äntligen skulle jag bli klänningsbärare på riktigt. 

 

 

Hösten bestod av en längtan efter södret och sommaren. Jag blev med pulsklocka och pulsade både i skog och i vatten. Jag blev äldre. Umet blev kallare. Av outgrundliga anledningar tänkte jag på Kalefornien. Jag hälsade på mormor som flyttade. Själv flyttade jag saker från Finland, dock till magasinering i Roslagen. Jag misströstade i jobbet samtidigt som livet i stort kändes riktigt bra. Till och med Umeå. 

 

December har kommit med mycket snö och nya skidturer samt ny skidutrustning. Jag har haft återträff med symaskinen efter ett halvårs uppehåll. Jobblivet har till slut planat ut. 

 

2012 har varit ett bergochdalvanans år. Samt klänningens.  

 

Gott nytt år på er! Jag vet vad jag önskar mig av 2013. Jag önskar bli lite bättre på att leva som jag lär, konsumera ännu mindre och spara ännu mer. Dessutom ska jag försöka fira lite lite oftare än 2012. Det borde bli ganska lätt. 

 

Något jag saknar med Stockholm är mitt nyårsfirande med fina människor och fina sammanfattningar av allas år, samt visioner inför det kommande. 

 

2010 skrev jag en fin årskrönika, något jag överväger att återuppta. 2009 sammanfattades ett helt hårresande decennium. 

 

Förra året sa jag att jag: 1) ska bli snällare mot mina medmänniskor, 2) använda klänning oftare och 3) försöka göra tvärtom mina instinkter. Jag måste säga att jag ändå har gjort ganska bra ifrån mig under året. Jag har verkligen fokuserat på att vara snäll i allmänhet och mot vissa i synnerhet, alltså till skillnad från ilsk eller tvär. Jag har använt klänning en hel del och framför allt blivit med ett helt gäng nya tack vare mitt abonnemang. Och instinkterna är fortsatt starka, men jag stångar ibland igenom dem, även om det känns helt fel. Min egen form av KBT.

Skidorna är avvallade, vallade och nu även premiärturade. Med ny, strålande pannlampa. 

 

Älskade vinter, varde med mig.

 

Jag är igång igen. Ett halvår senare. 

 

Det har varit "Norrland" mot Stockholm i något slags snökaos-debatt på sistone. Norrland hånar Stockholm för att de inte kan hantera snö och så vidare. 

 

Inatt snöade det i Umeå. Imorse var det 2 dm nysnö på vägarna. Cyklister gick omkull. Långtradare stod tvärsöver vägen. Någonstans plogades det, men inte där jag var. 

 

Nej, okej, det var kanske inte kaos. Men det beror väl främst på hur infrastrukturen ser ut här och att antalet invånare är betydligt lägre. Men nog var det dåligt plogat och hade det varit fler bilar och trängre vägar hade det nog också uppstått något som liknat kaos.

 

Vi kanske kan droppa den här "du kan inte det som vi kan"-debatten och istället bara inse: naturen regerar fortfarande över människan, vare sig vi tror det eller inte. 

 

Och till sist: sluta jiddra - börja ploga. 

Går och visslar. Känner mig allmänt nöjd. Knappt två veckor kvar på terminen. 

 

Det vänder snabbt i den här branschen. 

Min bästa erimittid är nu. 

 

Snö är vanskligt när man har cykeln som främsta transportmedel. Man vet aldrig om vägarna är plogade eller framför allt hur de är plogade. Infrastrukturen lever ett helt eget liv på vintern och det skapas ständigt nya vägar där andra försvinner. 

 

Så jag isolerar mig. Går i ide. Vill inte gå ut om jag inte måste. Hejdå, ses i vår!

 

"Det är bara ord", tycks vara andemeningen i så många sammanhang just nu. Jag vill resonera runt hur kyrkans vara eller icke vara i skolpolitiken kan ses utifrån ordets betydelse. 

 

Den skolpolitiska debatten senaste tiden handlar mycket om ord. Om vad som står i skollagen, om vad en präst säger eller får säga och om vad vi sjunger i psalmer och sånger. Det känns som att vi glömmer bort varifrån vi kommer. Många tycks anse att bara för att vi nu inte längre tillber gud och många går ur kyrkan så har julen inte längre någon religiös betydelse. Men traditionen är religiös, och det går inte att tvätta bort genom att gå ur kyrkan eller att bli ateist. Alla riter vi utför, alla ord vi uttalar, kommer någonstans ifrån. De bygger på tidigare ord och på tidigare handlingar och därmed på tidigare värderingar. 

 

Oavsett om man anser om att skolan ska få ha samlingar i kyrkan eller inte så är kyrkan ett religiöst, kristet rum, där de kristna värderingarna sprids. Det går inte att komma ifrån. Inte ens genom att se på julen som "tradition", som om det helt vore skilt från religion eller kristendom. För traditionen är byggd på något. Något som inte ens är särskilt avlägset i Sverige rent tidsmässigt.

 

Skapar man nu lagar som säger en sak, så måste dessa ord också ses i handling. Det verkar det vara lätt, även för de poliltiker som stiftar lagarna, att glömma bort. 

 

Ord är handling. Därför har ordet makt.