Hannas Plats

Jag gillar uniformer. Den här veckans tema är just uniform. På jobbet.





På fredag kommer jag gå så här.

Jag behöver nog fler läslampor. Men så länge har jag förstås lösningar på allt.

Pianot och jag har vår högsäsong tillsammans.

Jag spelar Marit Bergman, Kent och Melissa Horn. Allt är vackert och skört. Jag sjunger. Grannarna gråter.

Men, tack för att ni stannar.

Jag rumsterade om lite i vardagsrummet. Möblerna fick en ny plats. Farfars fotölj parades ihop med morfars lampa. Mammas första byrå till egna hemmet och min gamla tonårsstereo är ihop. Kökssoffan inköpt på Myrorna gör sig bekväm tillsammans med farfars bord. Puffarna från Maroco pyser lite där framför.

Jag undrade vad farfar och morfar skulle tycka om att se sina möbler kombineras så där. Jag tänkte på farmor. Som aldrig fick träffa mig som vuxen. Jag hoppas och tror att de ändå ser mig nu, allihop, och känner sig glada och stolta. Över att deras möbler är en del av mitt vuxna liv. Att de trivs här tillsammans. Tillsammans med mig.

Ibland önskar jag att livet var lite mer så här.



Yes, we can.

Här vill man radera hårddisken och så är det det svåraste projekt jag företagit mig. Ska det vara så svårt? Folk lyckas ju oavsiktligt hela tiden!

Det händer märkliga saker nu. Som att jag har varit här så länge nu, rotat mig så där lagom ytligt att jag måste röra på mig igen. Rastlösheten kallar.

Så jag börjar plocka om i mitt inre lite. Flyttar på saker. Tänker lite nya tankar. Sträcker på mitt inre.

Det rör på sig. Vem vet vad som kommer härnäst?

Jag har idag bott ett år i Umeå.

Jag minns tydligt förra året, hur jag satte mig på Y-bussen på kvällen. Stockholmsnatten var tropisk, bussen var smällvarm och full. Nattbussen är tydligen populär. Den där resan var minst lika lång som den kändes. Men tidigt på morgonen klev jag av bussen i min nya hemstad och promenerade i ljuset till min nya lägenhet. Där väntade en uppblåsbar madrass och jag däckade omgående. Sen käkade jag frukost och stack ner på stan och köpte nya kökshanddukar på loppis. Men mest var dagen en lång rastlös väntan på resten av bohaget. När det väl dök upp var det utan mankraft. Så jag fick hugga i.

Första veckan var jag helt fri från omvärlden. Ingen uppkoppling. Ingen tidning. Ingen tv. Det var lite svårt att navigera i stan utan tillgång till internet.

Sedan dess har det gått bättre.

Idag har jag firat med havregrynsgröt från en extra fin tallrik, tillika mitt senaste loppisfynd.

Jag har gymmat väldigt intensivt sedan jag kom tillbaka från semestern. Gått innan lunch och kört 50 minuter, lång stretch, bastu, sedan ätit god lunch på gymmet. Både gymmet och lunchrestaurangen har varit ganska öde, något jag gillar. Så det hela har känts som en treat rakt av. Något att se fram emot.

Nu går snart gymkortet ut. Samtidigt börjar hösten och gymmet kommer fyllas till bredden igen.

Jag kommer att sakna det. Dessutom finns inte lika många danspass för mig under hösten, bara ett. Det blir en annorlunda träningshöst. Hur ska jag få armarna att fortsätta svälla (som de ju gööör)? Överväger att skaffa en gymboll hem. Positivt är att den är mångsidig och jag gillar den. Negativt är att den tar massivt med plats.

Solhud.

Älvbad.

Frusna tår.

Kaffe.

I den ordningen.

Ute börjar det bli höst.

Så snart.

Sensommareftermiddagsmellanmål.

Det är här det händer nu för tiden. Det är här jag läser. I min nya läshörna. Jag trivs mycket bra, sitter som en gud i nya läsfåtöljen.

Jag har precis läst Momo - eller kampen om tiden. Det är som kanske som du vet en ungdomsbok. Men jag har aldrig läst den förut. Om du inte har gjort det tycker jag att du snarast ska göra det. För den är så fin. Dessutom känns det efter att ha läst den lite lättare för mig att fördriva tiden i just den där fotöljen. Kanske inte helt logiskt, men ändå.

Härnäst står Den hemliga trädgården på tur. Klassiskt barn- och ungdomslitteratur som jag har missat: jag läser den nu.

Jag har en ny hobby. Något att addera till listan.

Syltning.

Det går bra. Allt gott.

Livet kommer så nära ibland. Människor har stora händelser i livet. Bra och dåliga. Allt händer samtidigt. En föds, en annan väljer att färdas på nya vägar, en tredje separerar. Allt är svarta linjer, vita linjer. Alldeles oavsett står jag i tårar.

Allt medan jag tittar på. Stilla. Jag rör mig ingenstans i livet.

I slutändan vet jag ändå att vi har en mikroskopisk chans att bli gamla tillsammans.

Jag har börjat tänka på alla de där personerna som varit viktiga i mitt liv. Som liksom stannat kvar i tanken och som jag återkommer till ibland fast jag inte får en chans att säga det till dem.

Matteläraren i högstadiet som verkligen höll koll på mig. Hon märkte mina svackor, såg dem och frågade men fick aldrig några svar.

Samhällsvetenskaps- och psykologiläraren på gymnasiet som var en av de bästa lärarna jag har haft. Han var den som höll i avslutningen på studenten, sjöng Samarkand medan jag grät separationsångestens tårar. Han såg mina intresseområden inom psykologin och noterade att jag verkade veta vad jag pratade om.

Pianoläraren jag hade mellan fjärde klass och trean på gymnasiet. Hur hon stod ut. I början försökte hon få mig att bli mer ambitiös. Hon frågade varje gång och jag ville vara med på uppspelningskvällar och pianoaftnar. Svaret blev efter de första förnedrande tillfällena alltid nej. Hon undrade om jag inte skulle ångra mig. Mitt svar var nej. Hon stod ut med mig och lämnade mig på min egen ambitionsnivå. Jag önskar att jag kunde få berätta för henne att jag återupptagit det här med piano. Att poletten till och med trillat ner.

Det finns en skog, som jag går till ibland. Jag tycker om den för jag gör vad jag kan.



Det var något av en kamp men jag kom i alla fall hem med några blåbär.