Livlinor

Jag har börjat tänka på alla de där personerna som varit viktiga i mitt liv. Som liksom stannat kvar i tanken och som jag återkommer till ibland fast jag inte får en chans att säga det till dem.

Matteläraren i högstadiet som verkligen höll koll på mig. Hon märkte mina svackor, såg dem och frågade men fick aldrig några svar.

Samhällsvetenskaps- och psykologiläraren på gymnasiet som var en av de bästa lärarna jag har haft. Han var den som höll i avslutningen på studenten, sjöng Samarkand medan jag grät separationsångestens tårar. Han såg mina intresseområden inom psykologin och noterade att jag verkade veta vad jag pratade om.

Pianoläraren jag hade mellan fjärde klass och trean på gymnasiet. Hur hon stod ut. I början försökte hon få mig att bli mer ambitiös. Hon frågade varje gång och jag ville vara med på uppspelningskvällar och pianoaftnar. Svaret blev efter de första förnedrande tillfällena alltid nej. Hon undrade om jag inte skulle ångra mig. Mitt svar var nej. Hon stod ut med mig och lämnade mig på min egen ambitionsnivå. Jag önskar att jag kunde få berätta för henne att jag återupptagit det här med piano. Att poletten till och med trillat ner.

Kommentarer
Postat av: Matilda

Låter nyttigt att tänka så, att tänka efter vilka som verkligen brytt sig och försökt peppa en. Att du tänker på dem betyder att de satt viktiga spår i dig och ibland tar det tid innan man inser vad man lärt från någon och dessutom uppskatta det (jag har själv fått sådana aha-upplevelser nyligen, och det är försent att tacka personen ifråga, men jag tror att tanken räcker långt)

2011-08-07 @ 23:26:48
URL: http://mystiskt.blogspot.com

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0