Hannas Plats

Gick och log och myste när jag kände en värmande och bekant sol nå mina frusna kinder på väg till Ica idag.

Så kom jag på vad jag gjorde för ett år sen och blev ännu varmare även på insidan.

Jag och Bettan fann varann, jag köpte min nuvarande kamera efter att den gamla gått sönder och jag återsåg min stora längtan, Mt Cook. Detta vackra berg!



Tyvärr lyckades jag inte få med oss alla tre på en bild.



Det finns också en sak som jag aldrig berättat för någon som hände för ett år sen idag. Det är att jag var med i en bilolycka som kunde ha blivit betydligt mer allvarlig än den blev, första dagen med bilen på Nya Zeeland. Men jag förträngde den snabbt och körde vidare. Nu har jag berättat det också.

Det har varit trångt i helgen. Trångt att hinna med allt behjärtansvärt.



En liten tjej blev lite större. En hel hand gammal faktiskt.



Club hootchy kootchy toppade med en gigantisk blå bunny. Den bästa konfrencieren de någonsin haft. Rapp och kul - trots att han var amerikan.



Två smått medtagna bloggare möttes upp söndagkväll för att åter se min ungdomskärlek.



Kent hade med sig en ofödd upp på scen.

En heltäckande och bra helg ♥

Jag har läst mycket om vägar till lycka det senaste året. I den senaste i raden har jag avhandlat skam, skuld och förlåtelse. För första gången någonsin skrev jag ner min skamlista. Allt jag skäms för, allt jag aldrig någonsin ens vågat skriva ner, finns nu nedskrivet. Därefter skrev jag ett förlåtelsebrev till någon som sårade mig för mycket länge sen. Jag har alltid tagit på mig allt som någonsin hänt och allt jag gjort som att det är mitt fel och det är jag som är dålig. När jag sedan läste brevet kände jag att jag för första gången kunde förlåta mig själv.

Nästa steg är förstås att skicka det där brevet. Först tänkte jag att jag inte kommer att göra det. Sen kom jag på att jag lika gärna kan göra det. Om hon inte svarar spelar det ju ingen roll. Jag har gjort mig fri och hon får avgöra själv hur hon ställer sig till det som jag skriver.

Frihet har fått en ny innebörd. När jag skickat det där brevet är nästa steg att börja beta mig igenom min skamlista. Förlåta mig själv för allt och istället för att tänka "det här vill jag aldrig att någon ska få reda på" ska jag börja tänka "det här vill jag att du ska veta om mig". Även om jag aldrig någonsin berättar det för någon ska jag känna att jag är fri från skammen.

Den 17 februari. Jag smakar lite extra på dagens datum. För det är inte varje år jag får uppleva det datumet. Förra året exempelvis blev jag utan 17 februari. Låter kanske konstigt. Det var inte så att jag sov bort dagen eller låg i koma. Jag missade den helt enkelt bara. Den kom aldrig upp i kalendern. Den 16 stod det: gå direkt till 18 utan att passera 17.

Ok, så jag gjorde det.

Någonstans ovanför Stilla havet. Där passerade jag datumgränsen. Då blir man utan en dag.

Så idag ska jag försöka njuta lite extra av den här dagen. Vem vet när den kommer igen.

Om något kan vara oförtjänt så är hur jag mår idag oförtjänt.

Nykter igår. Men på svartklubb får man röka inomhus. Jag nös, jag rös och jag luktar idag som en cigarettfabrik. Mina lungor känns tungandade. Jag var nykter för att må bra inför träningen idag. Tyvärr känns det som att jag har jordens förkylning - när det egentligen är en allergisk reaktion.

Det ska alltid straffa sig att ha kul.

För kul var det. Razzle dazzle, underbara kostymer, glitter och piskor.

I strålkastarljuset tog vi fram vår inneboende mästare och lät piskorna vina. Det var dekadens. Det var porrigt.

Jag njöt. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Tur att någon annan kom ihåg.





Foto: Blingbling

Jag älskar Anja. Jag älskar Anja. Jag älskar Anja.

Fasen vilken grym tjej hon är! Jag tror att hon kommer att sätta det i OS, guld! Tror och hoppas.

Själv vill jag ha ett gäng tränare, någon som administrerar min mat och en som masserar mina ömmande dansmuskler. Prestationsångesten behöver jag dock inte. Lite mer ambition skulle jag också kunna tänka mig att få låna av henne.

Snart böjar OS. Jag längtar. ♥

Som den dagens-outfit-sucker jag är kommer här en. På väg till min första disputationsfest. Jag och microbiologerna ska frottera oss. Jag hoppas bara att mina ben inte hinner bli smurfblå på vägen dit. Det är annars perfekt tajmat med kort kjol och polarkyla.

För ett år sen:

- vaknade jag 3.30 i Sollentuna.
- var jag blek och glåmig som man bara kan vara en januarimorgon i Sverige
- hade jag så mycket flygplansångest som man möjligen kan ha när man sitter och stirrar ut över Atlanten och inte vet vad som är himmel och vad som är hav
- blev Euro till CUC
- blev jag roomie med en hund
- var jag på resande fot i 20 timmar
- somnade jag i en skön säng i varma Havanna, efter att ha sagt godnatt på spanska



På en buss på Charles de Gaulle, Paris



Utsikt från mitt fönster i Havanna.

En helt vanlig dag i mitt liv. Även om ingen av kändisarna i DN:s söndagsbilaga skulle erkänna en sån här dag.

8.10 Vaknar till tonerna av kyrkklockor på cd. Groggy. Fattar inte att jag är vaken och somnar om.

8.38 Ångestklump av att ha sovit så länge. Stiger upp eftersom jag inser att jag måste. Kollar morgon-tv i SVT.

10.00 Väderrapporten säger snöstorm. Jag skyndar iväg mot vaccineringskliniken för att slippa snöa in där.

11.00 Hemma igen efter att ha fått livsvarigt skydd mot hepatit B.

12.00 Twittrar loss rejält över lunchgröten. Snickrar vidare på några andra nätverk.

13.52 Vaknar rufsig efter att ha somnat till en bok. Öppnar posten i sängen och bläddrar igenom Jusektidningen i jakt på en av mina recensioner.

15.00 Kaffe. Spanar ut och ser det snöar.

17.30 Middag till Mästarnas Mästare i SVT Play.

19.30 Pulsar genom snöyran till kvällens dansklass. Nuevo. Streetdance it is!

22.00 Efter att ha sprungit på inte mindre än två gamla dansvänner och känt nuet och glädjen i min älskade streetdance varvar jag ner med äggmackor och So you think you can dance.

23.00 Börjar fundera på att stänga ner datorn och krypa till kojs. Det är ju en dag i morgon också.

23.15 Sitter fortfarande kvar framför datorn. Inser att jag är flickan som inte ville gå och lägga mig.

Over and out.

I kylan fick jag upp värmen igår. Kvällen började med whiskey, fortsatte med att bli utbjuden på den lokala greken och slutade med en utsikt från världens tak, K2.

Det här med att klättra i berg är nog något för mig på riktigt. Jag kanske inte måste börja med K2. Även om det är ett otroligt vackert berg.

Vad gjorde man innan internet?! Jag älskar internetåldern! Internet är mitt allt. Det ger mitt liv mening.

Hur glad kan man bli över en teknikalitet?

Jag får helt enkelt inte nog av vinter.

Jag har åter vardat på Stockholmsk mark.

Det känns ärligt talat lite trist. Lite gråare, lite ensammare och lite rastlösare.

Jag bestämde mig för att bli kvar i mammas försorg några extra dagar efter att ha hittat ett nytt lugn i min barndomsstad som jag sällan haft där förut. Jag antar att när man är hemma varje dag blir hemmet till slut som ett jobb. Så det var skönt med semester.

Hitta tillbaka till glädjen i att spela piano, umgås med familj och favoritbarn, sova lite djupare, vara ute i kylan - lite närmare naturen - och dessutom återse ett gym. Skön träningsvärk spritter i kroppen idag.

Man ska passa sig för att bjuda in mig, för man vet aldrig när jag behagar åka igen.

Själv har jag spenderat julafton i pulkabacken. Det var länge sen!

God jul!

Jag kunde inte hålla mig. Med iskalla fingrar (kameran var framme hela tiden) och Rudolfröd näsa är jag hemkommen. Så där härligt snömosmatt. Lite kaffe och sen kanske en lur.

Så här kan jag tänka mig att fira julen.



Men nu har även Puddingredaktionen förslag på en alternativ jul.

Det är så det ska vara.

Min vintriga dag igår tog sin kulmen på kvällen, när nästan bara tomten var vaken. Jag hittade en orörd snöhög, vilket kanske inte var så svårt med tanke på det oupphörliga snöandet. Jag såg min chans, tittade mig snabbt omkring och undrade hur galen jag skulle framstå om jag kastade mig ner för att göra en snöängel. Tyvärr fanns ingen i närheten, så hemlig som tomten själv låg jag där och tittade upp på snön som yrde.

Längs med en gångväg hittade jag en modern variant av en snölykta. Ljus som byggts in en snövall. Nöjd är jag både med vädret och med min mundering som känns som att den står emot såväl kyla som vind och väta.

Vinter, ta mig med!

Utanför mig plogar de nu för jag vet inte vilken gång i ordningen idag. Man kan ju nästan tro att jag bor i en slalombacke.

Dagar som dessa är jag barnsligt lycklig. Snart ska jag ut och pulsa igen.

Läs även andra bloggares åsikter om ploga, snö

Puls, puls, puls, puls.

Dunkar i öronen.

Puls, puls, puls, puls.

Snö till knäna.

Spritt, spritt, spritt, spritt.

I hela kroppen.

Spritt, spritt, spritt, spritt.

Språngande naken ska man inte vara när man går ut nu. Då kommer något att krympa.




Läs även andra bloggares åsikter om snöliv