Hannas Plats

Jag sitter och skriver text till den nya låten jag har skrivit. Jag trodde att jag hade blivit vuxen de senaste fyra åren. Att låttexterna nu borde ha utvecklats jämfört med dem jag skrev för fyra år sen. Men det verkar inte så. Det är samma saker nu, samma ångestar jag kämpar med, samma tankar. Jag trodde att jag gjort en lång resa från där jag var då till där jag är nu. Kanske har jag det, men det verkar inte ha påverkat mig i den riktningen jag hade hoppats. Det är tur att det bara är jag som analyserar texterna i alla fall. Bandet verkar inte göra det i alla fall. Jag fick lite panik när vi satt och powerlyssnade på vår gamla demo hos en kompis i påskas. Det var en kille som faktiskt började kommentera textinnehållet. Jag har aldrig blivit utsatt för kommentarer om texterna förut. Det var lite jobbigt, samtidigt som det var kul. Men han kommenterade mörkret och dekadensen, det nedstämda.

Jag vet inte varför det är detta som kommer ur mig när jag skriver låttexter. Jag tror inte att en enda människa förväntar sig detta av mig. Kanske desto bättre, men ändå. Någon trodde kanske att det var något lite krystat över det när det hände första gången. Men när jag är på tionde texten och den behandlar samma ångest så kan det väl knappast vara det. Eller har jag fastnat i något som verkar omöjligt att ta sig ur? Borde jag ändra mitt liv för att få ändring i texterna? Det kanske det är det det handlar om, eller hur? Det kanske är dags att försöka gå vidare i mitt liv för att sluta slå samma loopar som för fyra år sen. Det verkar så onödigt på något sätt. Samtidigt är det väl lättare sagt än gjort.

Vi har fått en så bra energi i bandet. Idag hade vi ytterligare ett riktigt stort rep. En grym trummis måste vara a och o, för vi har aldrig låtit så här bra. Jag blir så inspirerad att bli bättre när vi låter så där mäktiga, tajta och har så mycket energi. Jag tror att det gäller alla i bandet. Låtarna känns helt nya när trummorna sitter där som en smäck.

Hur som helst är det klart nu att det blir en spelning, alla är med på det och alla kan. Jag är så lyckligt. Våra senaste rep gör att jag känner mig mycket hoppfull inför det också. Vårt band är helt grymt just nu, vi toppar repen varje gång. Jag längtar!! 25 november kommer att bli en stor dag i mitt liv.

Som jag har väntat på den här dagen. Dagen då jag fick veta att det är dags för en ny spelning. Vi har fått möjlighet att spela på en privat dartklubb som har haft sporadisk verksamhet i en lokal i många år. Nu är det slut på denna fina tradition, och på grande finale-dagen ska vi eventuellt få spela. Jag är helt till mig och bara helt överlycklig. Vår basist skickade just ett e-brev med en förfrågan och jag undrade bara: "Finns det några alternativ?" Jag har lite panik över att det är någon i bandet som ska vara uppbokad denna fantastiska kväll 25 november. Det vore en mardröm och ett nederlag jag skulle ha svårt att komma över. Jag vill det här så mycket, det var två år sen sist! Nu har vi ett fulltaligt band och jag är säker på att vi kan repa ihop oss på en och en halv månad. Vi får helt enkelt satsa på några låtar och sätta dem helt.

På förra spelningen hade vi en trummis som var väldigt hemlig, så till den milda grad att man aldrig kunde veta om han skulle dyka upp eller inte. Jag var tvungen att pressa honom hårt för att få en bekräftelse på att han skulle dyka upp på spelningsdagen. Faktum var att han dök upp sent till roddningen och då utan trumstockar. Så har var tvungen att försvinna iväg för att köpa det och skulle på vägen passa på att lämna bilen och annat. Det gjorde mig väldigt nervös att inte ha koll på honom. Med rätta, för det visade sig att han inte skulle dyka förrän betydligt senare. Vi fick nästan vänta in honom. Det vill jag helst inte uppleva igen.

Jag har passat på att börjar fundera på såna där viktiga saker som låtordning och klädsel. Kanske rent av måste införskaffa mig något nytt plagg. Vilka måste jag e-posta redan nu så att de inte bokar upp sig? Vilken är den ultimata spelordningen för min röst? Den får ju inte paja efter halva spelningen. Det är rätt svårt att få till ett en bra balans mellan instrumenten i den där lokalen, ett problem vi tampades med sist (förutom att jag tampades med att jag höll på att tappa rösten redan dagen innan - något jag alltid kommer att behöva oroa mig för eftersom jag "lätt" gör det). Jag var ibland tvungen att ta i from the top of my lungs. Mycket att fundera över, men tid finns det ju. Nu ska jag spåna fram den perfekta låtordningen.

"Bättre än så här kommer vi aldrig att låta!" sa basisten i halvtid på dagens rep . Vi regerade verkligen idag. Trummisen var tillbaka och alla var taggade till max. Alla gav alltså 150 %, vi var tighta (-re än vanligt) och låtarna satt som en smäck. Det är kul att repa när det är så.

Sen var det någon som ville ha kolhydratpåfyllning när det var en halvtimme kvar. Efter det var det förstås kört. Man ska aldrig sluta när man är i bra flow och det var vi verkligen. Inget kunde stoppa oss. Ja, förutom den där jäkla pausen då. Så onödigt!

Vi har i alla fall gjort en del med låtarna och de egna blir bara bättre och bättre. Både Stripped och From now on har blivit ganska tunga. Jag tror att vi har inspirerats mer av Rammstein än Depeche när det gäller stripped. Bra låter det i alla fall. Jag längtar redan tills nästa måndag och nästa rep. Jag vill ha en spelning snart också. Vi börjar nog bli mogna för det.

Jag tror att nya mål börjar formas i bandet. Vi har exempelvis en del låtar vi skulle kunna spela in på en ny demo. Och nu har vi ju faktiskt en trummis också - en riktigt bra en. Jag känner mig så lycklig! Tänk om det faktiskt kan bli något nu. jag önskar bara att gitarristen kunde shejpa upp sig lite. Han är ju sämre än nya trummisen :-/ Det är rätt konstigt med tanke på hur länge vi har tragglat de här låtarna nu. Hur kan han inte minnas? Jag måste påminna om en del saker varje gång. Börjar bli löjligt!

Idag fyller vår lilla rock-orkester 4 år! Tyckte att det kunde vara värt att uppmärksamma. Powertrion vi så länge har varit har ändå hållit ihop ett tag. Grattis bandet!

Vi har varit utan trummis länge i bandet. Sen jag slutade i stort sett, det är två och ett halvt år sen. Vi hade H ett tag, men han kom och gick som han ville och man visste aldrig riktigt om han skulle dyka upp. Sen hade vi kusinmannen N, han var bara så usel att jag höll på att hoppa av bandet. Försökte få M att säga upp honom men det tog sån tid. Jag led verkligen då han spelade trummor. Aldrig har vi sackat så mycket i tempo.

I våras började jag snacka med J om bandet. Han har spelat trummor mycket tidigare och jag har förstått att han är grym. Så sa jag att han borde komma och köra lite med oss. Han trodde det skulle kunna bli lite konstigt om vi inte trivdes ihop i bandet eftersom vi kommer att ses i andra sammanhang eftrsom vi umgås med samma människor. Jag höll med. Så vi bestämde att vi ändå kunde prova en gång och bara känna efter utan att bestämma om fortsättningen. Men vi bestämde inget just då. Sen hörde han av sig och frågade om han fick komma och prova en gång. Jag blev eld och lågor. Men vi hann aldrig innan vi tog sommaruppehåll med bandet.

Idag hade vi första repet efter sommaren. Jag träffade J på en 30-årsfest i somras och han tyckte jag skulle höra av mig när vi skulle köra igång bandet igen. Jag mejlade honom härom veckan att vi skulle köra igång och lite annat han skulle kunna tänkas vilja veta i förväg. Idag ringde han. Jag trodde han glömt bort det eller ångrat sig, men icke. Så han kom och körde med oss. Han är så bra och så trevlig och jag sa hela tiden att om det är så att han vill köra så är han välkommen. Han tyckte att det var kul och att vi hade ett schysst sound. Så han ville gärna komma tillbaka om han fick. Så gick det till när vi fick en bra och trevlig trummis. Inte illa. Vi är med trummis och man kan åter kalla oss ett band. Vi har kört trummaskinen Roland på repen allt för länge. Yeeeah. Det var otroligt kul att sjunga igen också. Det var två månader sen jag hade möjlighet att ta i från tårna. Det är ju svårt hemma i lägenheten annars. Vill inte störa grannarna i onödan. Men nu så - är ordningen återställd. Rocken regerar i mitt liv igen.