Hannas Plats

Jag sitter och skriver text till den nya låten jag har skrivit. Jag trodde att jag hade blivit vuxen de senaste fyra åren. Att låttexterna nu borde ha utvecklats jämfört med dem jag skrev för fyra år sen. Men det verkar inte så. Det är samma saker nu, samma ångestar jag kämpar med, samma tankar. Jag trodde att jag gjort en lång resa från där jag var då till där jag är nu. Kanske har jag det, men det verkar inte ha påverkat mig i den riktningen jag hade hoppats. Det är tur att det bara är jag som analyserar texterna i alla fall. Bandet verkar inte göra det i alla fall. Jag fick lite panik när vi satt och powerlyssnade på vår gamla demo hos en kompis i påskas. Det var en kille som faktiskt började kommentera textinnehållet. Jag har aldrig blivit utsatt för kommentarer om texterna förut. Det var lite jobbigt, samtidigt som det var kul. Men han kommenterade mörkret och dekadensen, det nedstämda.

Jag vet inte varför det är detta som kommer ur mig när jag skriver låttexter. Jag tror inte att en enda människa förväntar sig detta av mig. Kanske desto bättre, men ändå. Någon trodde kanske att det var något lite krystat över det när det hände första gången. Men när jag är på tionde texten och den behandlar samma ångest så kan det väl knappast vara det. Eller har jag fastnat i något som verkar omöjligt att ta sig ur? Borde jag ändra mitt liv för att få ändring i texterna? Det kanske det är det det handlar om, eller hur? Det kanske är dags att försöka gå vidare i mitt liv för att sluta slå samma loopar som för fyra år sen. Det verkar så onödigt på något sätt. Samtidigt är det väl lättare sagt än gjort.