Hannas Plats

Plötsligt och från ingenstans kommer det, muskelminnet. Får mig att hänga perkolatorsladden istället för att lägga den i lådan där den hört hemma de senaste fyra åren. Hängde den gjorde jag hemma på Söder. Men inte i Umeå. En obevakad sekund av hjärnan och musklernas minne och gärningen är gjord.

 

Köket är en plats där muskelminnet från Söder sätter in med jämna mellanrum. Jag gissar att mina ticks och manéer är som starkast i just köket. Dessutom liknar köken varandra i disposition. Men även i badrummet händer det ibland. Handen trevar efter ljusknappen på fel sida. 

 

En gång kom jag på hjärnan med att tänka på "mitt badrum hemma" och mena det som jag hade på Söder. 

 

De där musklerna tycks ibland vara hemma på en plats som inte längre är hemma för den här kroppen. Lite märkligt är det ändå.

 

 

Det kändes lite tråkigt att komma hem till Umeå efter fotobonanzan i Istanbul. Men det går ju verkligen att hitta fina motiv också här. Inser jag hela tiden. Maniskt åker jag på cykelturer med kameran. Eller om jag inte har kameran med mig och ser något tänker jag "en kan inte alltid ha kameran med sig". Samtidigt som jag smider planer att komma tillbaka för att fota vid annat tillfälle. 

 

Här är ett axplock av motiv från Umeå.

 

Den här nya loppiskoppen har fått mig att bli plötslig storkonsumet av te. Vill använda den hela tiden. Till allt.

 

Behövde jag den? Tveksamt. Samtidigt fyller den en funktion som jag har saknat. Tunn kopp, lite mindre, men inte pytteliten. 

 

Jag gillar också att kika in i mina köksskåp. Det ser fint ut. En blandning av gammalt och nytt. Loppisfynd och släktklenoder. Många generationer finns representerade. Finland. Sverige. 

 

Det gör mig så glad att jag till och med har börjat tillbringa mer tid i mitt kök. Jag sitter i min fåtölj och läser och dricker te. Och livet känns gott.

 

Igår var det lite turistande. Jag begav mit till Topkapi palace. Det var det många andra som gjorde också. Folk köade runt för att se utställningarna som var inomhus. Själv gillade jag utomhuset. Där var det betydligt mindre folk. Efter en promenad hem blev det lite jobb. Dagen avslutades med middag på ett tak, med utsikt över hela härligheten. 

 

Jag gillar Istanbul, har jag sagt det eller?

 

 

 

Istanbul är vackert, myllrande och varmt. Det är en stad som lägger sig betydligt senare än mig, och som även vaknar senare än mig. 

 

I huset bredvid mitt lever familjen mer eller mindre i gränden. Där skrikpratar de, hänger tvätt och leker. På taket i huset bredvid ligger en restaurang som spelar enformig housemusik större delen av dygnet. Inomhus är det varmt, det gör att det mesta av de här ljuden också befinner sig i mitt sovrum.

 

Nåväl. Istanbul är som sagt det där andra också: vackert, myllrande och varmt. Dessutom finns här sjukt god kebab!

 

Jag är ute på eskapader i jobbet igen. Som vanligt fick jag tjurrusa på Arlanda för att hinna med min anslutning. Mer regel än undantag. Nåväl. Jag hann. Jag kom till Istanbul. Jag har det varmt. Och jag travar runt och bara okynnesler. Käkar turkisk delight och dricker äppelte.

 

Livet är så fantastiskt ibland. 

 

Jag känner historiens vingslag över den här bilden. Rättare sagt, allt är sig likt: lite mindre hår, lite äldre, lite visare, lite bättre syn. Annars är det mesta som vanligt.