Hannas Plats

Vissa morgnar när jag sitter och väntar på Västerbottensnytt dyker istället ABC upp i rutan i SVT. Oftast tar det en stund innan jag reagerar. 

 

Men jag undrar alltid hur det går till? Är det bara jag som blir utan vbnytt, eller har nyhetsuppläsaren försovit sig?

Det är på den här platsen mina mest geniala tankar realiseras. 

 

 

Lagom rörigt också.

Det finns två saker Norrlandet ännu inte har givit mig. Två saker som jag skulle önska mig. 

 

1. Ett norrsken. Gärna snart. 

 

2. En skotertur. Gärna snart. 

 

Tack på förhand!

Om det skulle gå att leja ut organ så skulle jag leja ut min magsäck. Ett mer high maintenance-organ går inte att hitta. Som en tamagotchi, fast mycket mycket kinkigare. 

 

Jag tycker det här med att leja ut organ borde vara det nya. Jag menar, finns det surdegshotell borde det väl ändå kunna finnas ett organhotell. Minst. Jag skulle checka in magen på obestämd framtid. Lätt. 

 

Any takers?

Jag har fått ett nytt rum. Tjänsterum men ändå. Jag känner ett nytt oväntat behov av att inreda det här nya rummet. Eller i alla fall plocka in små, små saker som är jag. Och vad passar inte bättre än en ny mugg. Jag tycker att den här andas 50-talets glassbarer. Oklart varför. Kanske mest för att den har samma färg som min barndoms GB Big Pack. 

 

Näst på tur står en läsfotölj samt en världskarta att sätta upp på väggen. 

 

Det nya tjänsterummet var en energigivande och fin avslutning på en vecka som i övrigt var som en bergochdalbana. 

 

Rå men hjärtlig. En stämning som kan fungera länge och oproblematiskt. Tills den helt enkelt inte gör det längre. Det är då jag drabbas av autism. Kan inte ta mig ur den där känslan av total underlägsenhet. Allt låser sig. Jag stänger in mig i ångest. 

 

Rå men hjärtlig stämning kräver att man är på topp. Ständigt på tå.

 

Och det är man inte alltid. 

 

 

Jag har i mitt liv inte tänkt att jag ska skaffa barn. Sedan tonåren har jag aldrig känt någon längtan efter barn, av flera anledningar. Sommaren innan jag fyllde 30 slog mig känslan, lika hårt som oväntat: Jag vill ha barn! Det var som om den biologiska klockan slog ett slag för detta småfolk. Jag kände mig helt på det klara med det här och visste också vilken väg jag skulle gå även om jag valde att vänta med att påbörja den processen. 

 

Åren gick och jag kände mer och mer att det var en krystad känsla. Ofta tänkte jag: Puh, om jag har barn måste jag... Diverse olika scenarier. Och i höstas försvann känslan helt. Jag kände: Nej, jag måste inte alls skaffa barn. 

 

Det var en sån lättnad. Det kändes så skönt att ta det beslutet. Så befriande. 

 

Just nu är jag på det klara med att jag inte kommer att skaffa några barn. Det känns enkelt. Och självklart. 

 

Samtidig söker jag ständigt förebilder. Andra som är som jag. Som tagit beslutet och är tillfreds. Som att jag ändå behöver någon form av bekräftelse för att jag går rätt väg. 

Jag tror att det är Umeå som gör det med mig. Skänker mig små, små ögonblick av eufori. För de dyker upp ibland. Och jag vet inte vad annat som har förändrats.

 

Det har nog utmanat mina egna konventioner att flytta och bosätta mig på ett nytt ställe. Jag tror också att det förändrar mig att träffa och lära känna bara nya människor, inte en enda person vet något om mig sedan tidigare. Jag tror att det har gett mig möjlighet att förändras, liksom på utsidan, om än bara mikroskopiskt. 

 

För jag känner förändringen. Jag känner att andra ser mig på ett annat sätt. 

 

Och det är bra. 

Jag har tagit mig an en ny utmaning. Kände att det inte räcker med att åka skidor, ta dansklasser, försöka bli en bättre människa, sy upp klänningar, laga mat varje dag, spela piano och skriva en avhandling. Jag behövde något MER. Som exempelvis att skriva ett blogginlägg dagligen. 

 

Det fanns en tid då jag skrev fler blogginlägg per dag. Men det var för länge sen. Innan twitter, kanske framför allt. 

 

Så nu är jag igång. Ett blogginlägg varje dag i 100 dagar. #Blogg100 here we go!

 

 

Jag har blivit hårt curlad idag. Det var is, kvastar, stenar - hela baletten. Jag har ju sett på TV hur det går till och det är nästan samma sak att göra det på riktigt. Bara lite, lite svårare. Och inga smackpussar heller. 

 

Jag nynnade på Hearts on fire och hoppades på vinst. Bönhörd blev jag. Och det var väl tur för alla inblandade. 

 

Här slutar den blå eran. Den har varit lång. 

 

Jag har nyttjat dem väl. De sista jullovsdagarna. Med ätande. Bakande. Vinterstudiotittande. Födelsedagskalasande. 

 

Det tar musten ur mig. Bokstavligen.

 

Jag minns min barndoms jullov, de innebar nästan alltid att jag besökte en vän i Huddinge ett par dagar, Midvintermorgon på TV och förstås, superviktigt, att vända maximalt på dygnet. Jag förstår att det är lätt och attraktivt att vända på dygnet. Det är ju mörkt nästan hela tiden ändå. Har kämpat mig upp med väckare hela jullovet i år men ändå blir det att jag kommer i säng senare och senare. 

 

En summering av årets jullov ger ett magiskt tvåtal

 

Två skidturer.

Två sjukdomsperioder.

Två nya klänningar.

Två sydda väskor.

Två duschar (typ).

Två år.

 

Snart är det dags att samla ihop sig för att återgå till jobbet. Vi får se hur det går. Det är lyxigt att vara ledig. Särskilt när det är dåligt väder och en kan vara inne hela tiden om en vill.