Hannas Plats

Visioner jag hade för 2013 var att jag skulle: 

Men framför allt går 2013 till historien som året då jag gjorde extreme makeover. Både fysiskt, själsligt och i hemmet. Året började dock ganska lugnt. 

 

Jag sög det sista ur min kreativa, skapande ådra. Började istället #blogg100 och skrev ett blogginlägg om dagen. Vintersporten tog över mitt liv då jag curlade såväl mig själv som andra. Jeans befäste sin position som det främsta materialet.

 

80-talet tog över mitt sinne och skapade Madonna-mania. Önskningar uppfylldes snabbt då jag fick se mitt första norrsken. Min extreme makeover inleddes, först med lägenheten då jag temporärt flyttade in i köket, och sedan med mig själv då jag såg omgivningen med nya glaslösa ögon. Mirkalens tid var inte förbi och jag kom på att jag är Jesus. I Helsingfors träffade jag såväl Luther, som mig själv i revy.  

 

Sommaren 

Sommaren tog mig till nya höjder och gick i internationaliseringens tecken. Jag hoppade med kollegor och såg solnedgångar i Kroatien, besökte Österrike inte mindre än två gånger, lärde mig 400 spanska ord (nåja), hängde med släkten i Finland och såg vatten i både Roslagen och vid Umeälven. Jag korsade familjens hjulspår och funderade över om världen börjar bli redo för en bok om mens-berättelser. 

 

 

 

Jag funderade över min livsstil och beslöjade min skalp. Levde en sötare tillvaro.

 

Nyordslistan är här. 

 

Själv gillar jag ord som inte finns med på listan, som t.ex. att nakna sig. Men från listan måste jag ändå peppa för snippgympa, nagelprotest, köttskatt och kjolprotest. Allt som gör världen lite, lite bättre. 

 

Vilka gillar du?

Har sett fram emot jullov så länge. Två veckor bara mojsande hemma. Inte behöva klä sig. Inte behöva gå ut.

 

Kroppen ba: Gaaaaaaaaaaah! Ämlig sjukdomskänsla hela tiden. Ingen energi. Vill äta men är inte ens hungrig (jag som alltid är hungrig!). Och ändå en gnagande rastlöshet. Är det så här pensionärer känner sig?

 

Försöker mig på mindfulness. Alltså, ahahahah! Ja, men att ligga stilla och försöka att inte tänka på något i stearinljusets sken medan sockret studsar runt i kroppen, det är nog bra för mig. Försöka få oron att lägga sig. Ska göra det nu, i en vecka till. 

 

När det nu fortsätter att vara varannandagsväder: regn eller blåst. Ibland en kombo. Hade det åtminstone varit skidväder...

 

I år ser min jul ut så här: 

 

Nu har jag varit social tre kvällar på raken. 

 

Frågan är vem som ska få tapperhetsmedalj: jag eller de jag umgåtts med?

 

 

Jag har en vän som kommer från Iran. När jag idag visade upp min nya huvudbonad blev hon alldeles till sig av lycka. Hon tyckte att jag lyckats få till den iranska looken perfekt. Jag är själv ganska nöjd också. För det värmer ganska bra i kylan på jobbet. Jag undrar om det var kylslagna, hårlösa nordbor som uppfinnaren av denna huvudbonad hade i åtanke?

 

Jag gillar att kolla på sport, vintersport, friidrott, fotboll och hockey när det är på landslagsnivå. Det finns en sak som slår mig när jag tittar på alla dessa idrottare på elitnivå: De allra flesta är snygga. Nu menar jag efter någon slags klassisk definition och inte allt för avvikande från ett normativt utseende.

 

Jag menar att snyggheten är på olika nivåer, jag tänker på amerikanska alpinister som Lindsey Vonn och Julia Mancuso som ser ut, inte bara som en high school prom queens, utan nästan som fotomodeller. Jag tänker på Jamaicanska sprinerlöpare som Shelly-Ann Fraser-Pryce Usain Bolt och med stora fina leenden och vackra ansiktsdrag. Jag tänker på norska skidåkare som Terese Johaug och Marit Björgen som ser ut som att de kommer från en TV-reklam om att gå på tur. Vi har våra svenska friidrottsstjärnor som Moa Hjelmer, Johan Wissman och Anglica Bengtsson. Alla ser de bra ut, vad jag skulle klassa som över genomsnittet.

 

Det jag försöker komma till är att ganska få är osnygga elitidrottare eller ser liksom annorlunda ut. Jag tror inte bara att det handlar om att träning gör en snygg, för elitträning är ju inte bara sunt för kroppen. Det måste finnas andra förklaringar. 

 

Jag funderade lite på om det är de personer som är poppis i skolan som dras till idrotten. I många sammanhang är idrott prestigefyllt. I USA är killarna i fotbollslaget oftast poppis. Men vilket kommer först: att vara poppis, eller att börja med fotboll? Och är det främst snygga som blir poppis? (Ja?)

 

En annan parameter tänker jag är: Vilka har möjlighet att satsa helhjärtat på idrott på elitnivå? Antagligen de som har fullt stöd hemifrån, med stöttande föräldrar som har det bra ställt. Jag har svårt att tro att ungdomar som kommer från svåra förhållanden har samma möjligheter. Men skulle det verkligen innebära att de som har det bra ställt är snyggare? 

 

Elitidrott går ju också ofta genom generationer, de som är aktiva idag har ofta föräldrar som varit aktiva på elitnivå, kanske tränas de till och med av dem. Men beror det på miljö och krav hemifrån, eller har det med genetiskt arv att göra att någon har vad som krävs för att lyckas som elitidrottare. Framför allt, skulle dessa gener hänga ihop med utseende?

 

Eller är det bara att jag upplever att dessa idrottare är snygga. Är det också ett utryck för habitus; ett sätt att föra sig och vara som gör dem snygga(re än genomsnittet)?

 

Kanske handlar mycket om normativa krav inom idrotten. Exempelvis har homosexuella haft svårt att komma ut under sin tid som aktiva. Kanske försöker människor också att göra sig så normativa utseendemässigt för att få sponsorer och fans. 

 

Vad vet jag, men det är nog inget jag bör fördjupa mig i. 

Av någon outgrundlig anledning, som jag nog får kalla arbetsskada, har jag sett samtliga avsnitt av "Svensk humor" i SVT. Jag har inte skrattat så mycket, däremot har jag fått andra tankar. Igår handlade programmet om Livsstilen.

 

Många människor spenderar en hel del tid på att försöka anpassa sig till världen, samhället, andra mäniskor, annat. Det är en slags konformeringsprocess och vi gör det för att känna trygghet och samhörighet. Men det innebär också att vi någonstans på vägen glömmer oss själva, vad vi själva verkligen vill. Jag gissar att det är en sådan sak som man kan komma att ångra om man någon gång ska sammanfatta sitt liv.

 

Av många anledningar ägnar jag ganska mycket tid till att fundera över mina livsval. Det jag kommer fram till i stort är att det nästan är omöjligt att veta vad jag vill och vad känslan av konformering vill mig. För ibland upplever jag också att jag vill något som gör mig avvikande, till stor del för att det gör mig avvikande. 

 

Jag tror att det är tid väl investerad att hela tiden fundera över sina val och möjligheter i livet. Allt för att försöka följa sin innersta vilja. Men lätt är det ju inte. Att veta.

Jag tänker så många tankar, men skriver så lite texter just nu.

 

Kanske skulle jag behöva någon ny slags utmaning för att kämpa på med skrivandet. Ett inlägg här eller där brukar uppmuntra till fler. Som en kedjereaktion. 

 

Just nu är det som att jag försöker lägga en skyddande filt av avstånd runt mig själv med syfte överlevnad. Det innebär mindre skrivande men också färre möten. 

 

Det kommer nog en vår också här.