Hannas Plats

I våras kände jag mig mycket uppgiven över Umeå, vädret, avståndet till världen och känslan av att inte höra hemma. Många små saker fick mig att känna mig helt alienerad i Umeå. När det äntligen slutade snöa i maj kändes det som att det var allt för kort tills det skulle börja igen.

 

Nu har det gått några månader. Jag fick ca tre mössfria månader. Vintern börjar åter kännas nära förestående. Rastlösheten över att alla sommaraktiviteter är slut finns fortfarande kvar i kroppen. Jag har lite svårt att förlika mig med att det ska bli mörkt och kallt igen.

 

Ändå känns det bättre med hösten än jag hade kunnat föreställa mig i maj. Jag har slutat hysa agg mot Umeå vilket ändå är något som jag ägnat mig åt till stor del sedan i maj. Jag tycker det är trevligt att gå in på en affär där säljaren känner igen mig och minns vad vi pratade om senast jag var där. Jag har den senast månaden blivit igenkänd av människor jag aldrig någonsin lagt märke till "ja, men visst hänger du i humanisthuset, jag känner igen dig" (eventuellt har det med min frisyr att göra, den avviker väl något från normen). Jag gillar att springa på bekanta på närbutiken och stå och snacka skit en stund. Jag har fått nya kollegor och ny energi på jobbet. Och jag inser att Umeå trots att det ibland känns trångt ändå inte är lika trångt och komplicerat som Stockholm (efter min senaste resa dit som tyvärr gav mig mer ångest än ro). 

 

Så jag står redo. Det är jag och Umeå igen. Och snart är det vinter, i Västerbotten. 

 

Jag lever mitt liv på det sättet att jag oftast när jag måste välja (hela tiden med andra ord) försöker välja det som är bäst. De flesta gör väl det. Men hur kan jag egentligen klassa vad som är bäst? Bäst enligt vad?

 

Efter sommaren har jag börjat handla på stora Coop en gång i veckan. Jag kände mig duktig när jag tog det beslutet. Det känns vuxet. Men jag ifrågasätter det ständigt. På vilket sätt är det bättre att handla på stor-Coop än på mellanstora Ica på stan? Så här har jag resonerat. 

 

- Lite billigare (med betoning på lite, vissa saker är faktiskt dyrare)

- Jag får motion när jag cyklar dit, uppförsbacke hela vägen, känner mig också duktig som cyklar längre bara för att handla

- Jag kan självscanna vilket både går snabbt och gör att jag har koll på totalbeloppet hela tiden

 

Varje gång jag är på Ica slås jag dock av följande.

 

- Trevligare atomsfär

- Mycket bättre fukt- och grönt. Den är mindre, men på Coop har jag kommit hem med dåliga överraskningar ganska ofta

- Lite dyrare ibland, men å andra sidan känns det som att jag då gynnar den lite mindre trevligare butiken samtidigt - de har sannlikt andra förutsättningar än stor-Coop.

- Det går snabbt att ta sig igenom butiken eftersom den är mindre

 

Så vad är rätt? Jag känner mig bättre när jag gynnar Ica, det känns som ett mer genuint ställe att vara på. Men privatekonomiskt känner jag mig duktig när jag handlar på Coop.

 

Nu handlar jag bara på Coop max en gång i veckan så det är kanske inget problem. Grejen är att det här är ett resonemang som går igen i alla val jag gör i vardagen. Rätt - enligt klimat/antikonsumtion/värderingar eller rätt enligt privatekonomi och annat mer ytligt?

 

Hur resonerar du?

 

Är på besök i Stockholm igen. Gör de där sakerna som jag alltid vill. Samt jobbar. Har även ätit ohyggliga mängder mycket salt lakrits. Trots att det är mitt i veckan. 

 

På besök i modernes land. Eller inte precis, men där moderskeppet bor i alla fall. Lite blixtvisit, men det gäller att utnyttja tiden väl.

Med eftermiddagsdopp.



Hämta dagisbarn i spöregn. 



Samt upptäcka att en del lekplatser har samma grejer kvar som jag lekte med i barndomen. Grodan var "min". 

Jag kör lite uppknäppt idag.

 

 

Den här burken ingefära har stått oöppnad i två år, i väntan på att mina nypor ska bli tillräckligt starka för att öppna den. 

 

Idag har jag gjort allt som står i min makt för att ändra på problemet: ingefära inne, jag ute. Jag har nämligen köpt en burköppnare och skruvat upp den. 

 

 

Det enda jag tycks ha åstadkommit är dock att jag gjort åverkan på locket. Stängt är det fortfarande. Det irriterande är att jag inte ens kan göra mig av med den. Måste ju sopsortera den först. 

 

Ska det vara så svårt att skapa burkar som går att öppna?

 

Suck.

Rastlösheten gör nya landvinningar. Efter sommaren har det uppstått ett vacuum i mitt liv. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men jag är så rastlös att jag håller på att gå upp i limningen. Den här helgen har jag ändå tränat två gånger, tagit flera promenader, ätit massor, cyklat, utfört samtlig av veckan markservice. Och ändå hinner jag vara rastlös.

 

Jag vet inte vad som är annorlunda. Eller jo, egentligen vet jag. Och gissningsvis behöver jag dessutom ett nytt gigantiskt projekt som kan äta upp mig.

 

 

Skogspromenader är inget alternativ. Det går för långsamt. I skogen springer man.

 

Älven är lite för kylig för att bada i numer. Om än vacker att se på.

Jag sitter här och drömmer mig bort, längtar till Roslagen. Till en ny sommar. Smärtsamt mycket. Först ska jag cykla genom regn, vind, kyla, snö och snösmältning. Sen väntar det här på mig. Hoppas jag.