Hannas Plats

Idag har jag fått svar på varför jag varit så trött på sistone.

Sitter nu här med halsont, yrsel och huvudvärk.

Tack för det Televerket!

Alla med olika typer av deadlines. Inom kort. Förstår ni min känsla?

Jag är bra på att vara student, kursdeltagare. Klokskap i ett kollektiv. Bidra med min åsikt i olika frågor.

Det är en roll som passar mig. Riktigt bra. Jag känner mig aldrig så smart som när jag sitter som student i kollektivet.

Min nya hobby är att köpa tv-serier. Jag kan sitta på jobbet och längta hem till min kvälls-Dexter.

Hur var livet förut?

Hemma igen. Allt är som vanligt. Som innan jag åkte.

Jag läser ibland saker jag skrev för väldigt länge sedan. Om sådant som är på insidan. Som är. Inte sådant som händer. När jag läser skräms jag över att jag tänker exakt samma saker nu som då. Har exakt samma rädslor. Känner exakt samma sak för mig själv och för andra människor.

Varför kan jag inte förändras? Jag reser iväg, flyttar, är alltid på väg någon annanstans. Någonstans där allt är annorlunda. Jag jagar. En förändring. Men jag hittar aldrig något, för det jag letar efter finns inom mig och jag orkar inte rota där. Så jag jagar vidare. Förtvivlat. Kommer hem och inser att det inte hjälper att ändra den yttre miljön. Det hjälper inte när det är det inre jag måste förändra.

Jag längtar alltid bort men hittar aldrig hem.



Köpenhamn i morse.

Adderar en ny hobby till min tidigare gedigna lista av hobbies. Rita. Inget jag någonsin varit bra på. Men man måste ju inte vara bra på något för att ägna sig åt det. Det är väl precis det som är att ha en hobby.

Igår var temat platser jag gillar.



Idag är temat självporträtt.



När jag kommer hem ska jag nog köpa en riktig blyertspenna, istället för att ha en stiftpenna.

Jag har känt mig skör i veckan. I alla fall på insidan. Men det blev helg. Jag ryckte upp mig. Idag har jag behandlat mig själv med kärlek, som jag förtjänar. Det gäller att ladda batterierna inför nästa vecka.



Jag har sett H.C Andersens samlade verk. Om jag ska hinna lika mycket som honom får jag börja ligga i. Och kanske publicera mina blogg- och twitterinlägg.



Kaffepaus på vinden.



Långpromenad med tillhörande glass (toppad med marshmallowsfluff).



Bästa inköpet.

Odense bjuder på alla väder.

Idag även hagel. La grande.

Det har regnat en del sedan jag kom hit. Rejäla skurar som jag cyklar eller sover igenom. Jag har kommit på att man ska passa på medan det inte regnar. Det är min nya devis.

Att sticka ner till ån och promenera till exempel.

Det blev en lång resa. 9 timmar. Och varm. Sverige och Danmark var varma idag.



När jag kom fram väntade uppmuntrande ord och godis!



Solnedgången var magnifik. Även från industriområdet.



Och jag har packat upp. Det är ovanligt. Gör jag nästan aldrig på resor.

Idag har jag läst igenom min gamla reseblogg. Jag blev glad och lite förvånad över hur väldokumenterad resan ändå blev. Både i bild och text.

Den här hösten blir fylld av nya resor. Nu i jobb. Den första börjar redan imorgon. Jag har så otroligt höga förväntningar. Jag vet ju (minns särskilt tydligt efter att ha läst bloggen) att jag plockar fram något av det allra bästa ur mig själv när jag är på väg. Är någon annanstans.

Det finns saker som ideligen triggar mina tårar. Framför allt är det förknippat med andras prestationer.

Carolina Klüft. Jag behöver nästan bara se kvinnan för att känna hur halsen snör ihop sig. Hon har lyckats med så mycket, i med- och motgång. En riktig vinnarskalle som alltid gör sitt yttersta. Det känns i kroppen. Och i tårkanalerna. Anja Pärsson har i stort sett samma effekt på mig som Carolina.

Spikningar. Tydligen. Har precis varit på min första spikning. Intet ont anande. När avhandlingen var uppspikad och lyckosparken delades ut kände jag det. Allt arbete som låg bakom den där lilla handlingen. Som inte hade något med just hammaren och spiken att göra.

Däremot gråter jag aldrig på bröllop. Dessvärre förstår jag inte riktigt bröllop. Det har hänt att jag sitter och tycker att det är pinsamt. Inte kanske på de bröllop jag varit på själv, men när jag ser verkliga bröllop på tv i olika sammanhang. Men det finns ett undantag. Victoria och Daniel. När Victoria sa jag så började jag gråta. Detsamma när Daniel höll sitt tal. Jag tror att jag återigen kände att de måste ha gått igenom väldigt mycket för att komma till det där bröllopet. Llite mer komplicerat än de flesta andra bröllop.

Tårar. Ibland är det bra grejer.