Tårar
Carolina Klüft. Jag behöver nästan bara se kvinnan för att känna hur halsen snör ihop sig. Hon har lyckats med så mycket, i med- och motgång. En riktig vinnarskalle som alltid gör sitt yttersta. Det känns i kroppen. Och i tårkanalerna. Anja Pärsson har i stort sett samma effekt på mig som Carolina.
Spikningar. Tydligen. Har precis varit på min första spikning. Intet ont anande. När avhandlingen var uppspikad och lyckosparken delades ut kände jag det. Allt arbete som låg bakom den där lilla handlingen. Som inte hade något med just hammaren och spiken att göra.
Däremot gråter jag aldrig på bröllop. Dessvärre förstår jag inte riktigt bröllop. Det har hänt att jag sitter och tycker att det är pinsamt. Inte kanske på de bröllop jag varit på själv, men när jag ser verkliga bröllop på tv i olika sammanhang. Men det finns ett undantag. Victoria och Daniel. När Victoria sa jag så började jag gråta. Detsamma när Daniel höll sitt tal. Jag tror att jag återigen kände att de måste ha gått igenom väldigt mycket för att komma till det där bröllopet. Llite mer komplicerat än de flesta andra bröllop.
Tårar. Ibland är det bra grejer.
Jag gråter mer än jag någonsin gjort i mitt liv. Inte speciellt ofta. Men oftare än förut. Känns som att maskineriet börjar rulla igång på ett annat sätt än förut. Jag tror att det är bra.
Tårarna kommer oftare ju äldre jag blir känns det som. Speciellt när det gäller filmer och saker på TV. Kanske finns det mer eget av erfarenheter som ligger under ytan och vill komma fram.
Åh vad skönt! Jag är inte den enda som får dessa känslor! Det är som att jag blir glad eller ledsen för någon annan som jag inte ens känner, när de gör något bra, eller något hemskt händer dem, trots att det är genom en tv-ruta! Jag tror det är någon slags empatisk förmåga och då måste det vara bra!
Hella: Bättre att släppa ut det bara.
Karin: Antagligen. Lättare att känna empati när det är något bekant.
Matilda: Jag tror också att det är bra! :)
