Hannas Plats

Jag är framme, vid målet.

Nya Zeeland, i mitt hjärta.

Hälsningar från Sydney! Här har det regnat mycket, men nu är det sol. Jag tittar på Tom och Jerry med barn, tittar på operahuset och besöker universitet. Ungefär så.

Tänk om man skulle få en sån här.

Jag räknar nu timmar. Snart dags att sticka iväg igen. Det känns lite annorlunda den här gången. Av fler anledningar. Jag reser i jobb, det kräver andra förberedesler och annan packning. Det känns också som att det finns människor som saknar mig hemma när jag är borta, på ett annat sätt än tidigare.

Under resan hoppas jag att jag ska blogga på ett annat sätt, från resbloggen som senast. För dig som har glömt eller vill ha adressen dit: lämna e-postadressen så skickar jag länken.

Mot nya berg.

Jag har haft min första Svansjön-upplevelse. Den var fantastisk, minus den taffliga inledningstalaren. De bjöd på dramatik då en ballerina föll. De bjöd på spänst då svanen gjorde 22 a la seconde-pirouetter (se youtube för vidare referens).

Själv satt jag och stirrade på tutuklänningarna och funderade på hur jag ska kunna sy en. Jag hade tre timmar på mig att fundera. Resultatet kommer framåt våren.

Kanske.

Jag räknade ut att när det här året är slut kommer jag att ha varit hemifrån, ifrån Umeå, 15 veckor - alltså mer än tre månader totalt sett.

Förra året var jag hemma betydligt mer, men då bytte jag å andra sidan stad så det var en stor omställning i alla fall.

Året innan det var jag hemifrån i ca 16 veckor.

Året innan bytte jag från jobb till uni.

Året innan det bytte jag från högskola till jobb.

Stora omställningar. Den stora rastlösheten. Skulle jag kunna försöka stå stilla ett tag? Är det ens en möjlighet?

Det är inte så lätt att fota saker när det ständigt är mörkt. Men så här blev klänningen jag sydde upp.



Helst av allt skulle jag vilja ha en sådan här. Och någon annan som syr upp.

Den här helgen la jag ner syendet. För i år i alla fall. Det känns lite skönt. Det är trots allt maniskt, mitt syende.

Istället har jag ägnat några timmar åt cykeln. Mekat. Bytt till dubbdäck inför vintern. Det liknar varandra lite, att meka cykel och att sy. Båda gör ont, båda blir man varm av och båda får en att vilja svära stundtals. Skillnaden är att cykelmekandet är smutsigt. Dessutom är det betydligt viktigare att resultatet blir rätt och bra. Annars är min transport i fara. Samt eventuellt mitt liv.

Tänk om jag bara skulle göra inget någon helg.

När jag började lågstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa fröken. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i lågstadiet. Inga ersattes. Min förblev hel.

När vi började mellanstadiet fick alla i klassen varsin linjal. Den skulle vi vara rädd om, sa magistern. Linjaler går så lätt sönder. Många linjaler gick sönder i mellanstadiet, trots att de var shatter resistant. Inga ersattes. Min förblev hel.

Det är väl några år sedan jag gick ut både låg- och mellanstadiet nu. Men de där linjalerna ackompanjerar mig fortfarande. Det tillsammans med min sax som mamma satte ett prickigt kantband på så att jag skulle se vilken som var min i familjen. Alla är intakta. Även det prickiga kantbandet.