Hannas Plats

Sol eller regn - vi är förberedda på allt. Vad vi väntar på? Tja, vem vet. Det är ju semester.

Det är verkligen inte varje dag man får så här spännande paket med posten.

I vinter ska jag inte frysa om mina fötter, den saken är helt klar.



Tack Fia!

Ett år har gått sedan jag blev kär i Umet. Eller sedan jag såg det för första gången och blev kär i det rättare sagt.

Här kan ni läsa om det mötet.

Så här ett år senare känner jag att Umet håller lika hög klass. Men nu ger jag 5 öar av 5 så klart. Trots att jag fortfarande är lika restriktiv med femmor.

Ingen midnattssol i sikte heller i Övertorneå.



Men vem är det som fuskar?

Ingen midnattssol i sikte ännu så länge. Men vi lever på hoppet. Samt den här utsikten.

Stora Sjöfallet eller Nya Zeeland?

Havsfika med en bloggare.


Fotöljinköp med twittrare. På Myrorna förstås.



Och jacka. Hon uppviglar mig till vad som helst. Fast bara bra inklöp förstås. Inte från Myrorna.



Så har vi sett skulpturer. I park. Fina skulpturer var det.

Om man på följande fråga bara har ett svar, är man tant då? Eller bara typ hårlös kanske.

*Vad brukar du regelbundet göra med ditt hår?

Permanentar håret
Fönar håret
Lockar håret
Färgar håret
Plattar håret
Tvättar med schampo
Tvättar med balsam
Stylar håret
Tvinnar och pillar med håret
Borstar håret
Inget av ovan
Annat:

Apropå att gå i ciklar.

Jag tycks helt ha gått i barndom.

På jobbet i värmen häromdagen påbörjade kollegan meningen: Nu skulle det vara gott med... Jag fyllde genast på med: ... en glass. Hon tittade förvånat på mig och sa: Nej, ett glas rosé. Då insåg jag att jag är barn igen. Jag tycker glass och läsk är lyx. När andra föredrar vin.

Så har jag börjat läsa barnböcker med stor iver.

Jag vill bada oavsett temperatur i vattnet. Ju tidigare på våren och senare på hösten, desto bättre.

Jag vill helst inte bestämma mig för saker som gäller besparingar eller pension.

Kan man kanske säga att jag är barn?

Jag läste nyss Vem ska trösta Knyttet? och fick en rejäl flashback. Allting var så bekant, bilderna, texterna, karaktärerna. Jag som aldrig riktigt läst Tove Jansson.

Då kom jag på att teatergruppen jag var med i på högstadiet satte upp Vem ska trösta knyttet? Därför minns jag hur Filifjonkan ser ut. Jag minns också vem som spelade henne. En typisk Filifjonka. Knyttet var också det bästa knytt som skådats. Jag minns hur vi gjorde lakan för att illustrera havet och fladdrade med dem på scen. "Tänk om jag finge stanna för att prata lite mer, men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?"

Men vad var jag för karaktär? Det är mycket vagt just det minnet. Jag minns mest det som var runt omkring. Jag minns väskan som vårt Knyttet steg i för att segla på havet. Kan jag ha varit dront kanske. Den här repliken känns vagt bekant, om skruttet:

"Och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät"

Synd att vi inte har det inspelat, eller åtminstone fotat. Vill minnas att vi lyckats ganska bra med scenografin.

Mina silverbestick från mammahemmet har kommit till mitt hem. Vissa av dem är fortfarande inslagna i de paket som jag fick dem i, en jul för säkert 20 år sen. Och något slår mig. Antingen går livet i ciklar eller också är jag precis samma person som jag var när jag var 12.

Mamma envisades med att silverbestick var bra, något jag skulle ha nytta av hela livet. Så alla barn fick ett helt set, ett paket varje jul. Jag har aldrig använd dem. Vet inte heller när jag ska göra det. Silverbestick tarvar något form av firande, eller åtminstone en kontext med fina tallrikar och glas. Något jag är helt ointresserad av att skaffa mig. Älskar mammas bröllopsservice, det som är kvar av den, Arabia i äkta 70-talstappning. Men inte gör den sig med silverbestick precis.

Efter jobbet stack jag till älven och fötterna fick bada.



Det var helt underbart svalkande. Lägenheten håller 29 grader.



En flotte hade slitit sig från sin ägare.



Sen stack jag till Bölesholmarna för helkroppsbad. Hittade en egen sida av lagunen.

Jag älskar den här värmen. Jag älskar Umet. Jag älskar livet.

Det här med lunchbad, det har blivit lite av en tradition på institutionen. Can't live without.

Jag upplever en ny årstid tillsammans med Umet. Tidig sommar med alla dess lukter är många minnen. Så jag tänker förstås lite extra mycket på Stockholmen. Varma dagar i skuggan på gräsmattan. Hur jag bytte plats beroende på tid på dagen. Förmiddag vid viken, eftermiddag på gräsmattan.

Gårdagen spenderade jag på cykeln. Cyklade Umet runt. Böleholmarna och undersökte badmöjligheterna i älven. Sedan Nydalasjön runt för att se badmöjligheterna där. Umet är vackert och har så många möjligheter. Framför allt är det skönt att jag kan cykla överallt. Det blev 2,6 mil totalt. Kvällen spenderades i skogen fem minuter från där jag bor, sportandes. Minus för att myggen såg min skalp som smörgåsbord.

Men alltså, Umet vinner ganska lätt.

Snart slår syrénerna ut helt.




Balkongliv i Umet.



Nydalasjön, nu har jag sett dig.

Förra året



Årstaviken i Stockholm, "min" brygga



Gräsliv i Stockholm, en plats i skuggan

Några dagar i norrlands skogar bjöd på dramatiskt väder då en tromb drog förbi. Men även bad, god mat, umgänge och djurliv. Kameran glömdes olyckligt nog hemma, men mobilen tar faktiskt bilder över förväntan.



Mitt i Norrlands skogar hittar man en bit av Thailand. En buddha. Med magnifik utsikt.



I trombens spår lagades det mat old school.



Norrland är underbart så här tidig sommar. Myggfritt. Ljust.



Det var den här utsikten som fick mig att flytta norröver. På karlhygget spottade vi två älgar också.



Tromben gick ganska hårt åt skogen.



Gjorde min första rabarberpaj. Gottigott.

Det luktar skolavslutning ute. Björk och hägg.

Jag minns skolavslutandet med visst obehag. Det skulle köpas in kläder som det anstod en skolavslutning. Jag gillade inte de typiska skolavslutningskläderna. De passade inte min själ. Jag släpades runt i alla butiker som fanns och inget dög. Mamma var frustrerad. Jag var frustrerad. Samma sak varje år. Varför skulle man tvunget ha klänning och fin-skor. Det var mitt värsta (är fortfarande ärligt talat)? Jag ville ha byxor. Helst jeans. Men det gick förstås inte. Var tvungen att anpassa mig till normen.

Jag önskar att jag struntat i det.

Hade det varit skolavslutning idag hade jag utmanat normen. Utan problem.