Hannas Plats

Vem hade trott att jag skulle komma att bosätta mig längs med världens vackraste älv? Det är ju ingen ö, men ibland känns det nästan som att jag är på en. Jag måste utnyttja det läget maximalt.

 

Igår hade jag en hjärnbrytande dag på så många sätt att jag idag behövde återhämtning. Vid älven låter det sig nästan alltid göras. Även om mina favoritsittstenar hade slukats av älven. Det är ju det. En vet aldrig hur det kommer att se ut, hur hög eller låg älven är just för dagen. Men den här stenen var ju också väldigt bra. Måste jag säga.

 

Ni vet när en har ett år kvar på ett projekt som en börjar tycka är lite kämpigt. Och en börjar leta efter morötter. Som att till exempel att formulera inbjudan till den fest som potentiellt kommer att avsluta projektet. 

 

Ungefär där har ni mig just nu. 

 

Prokrastinerar som en chef. 

 

Samt läser ljuva serier av Liv Strömquist.

 

Jag har haft min tatuering i 15 år. När jag ser den påminner den mig väldigt mycket om hela den tiden i vilken den gjordes.

 

Jag bodde på en kibbutz i Israels öken. Jag åkte till Eilat för att göra tatueringen på kvällen när jag var ledig. Jag visste ungefär vilket motiv jag ville ha, men bestämde mig på plats i tatueringsstudion, bläddrandes i några pärmar.

 

Israel för mig var väldigt mycket himmel. Solen på dagarna var het. Himlarna på nätterna gnistrande stjärnklara. Och på CD-spelaren spelade vi albumet "Northern star" av Mel C. 

 

Härom dagen skulle jag berätta ungefär detta om min tatuering. Då uppstod det lustiga i att jag inte kunde bestämma om det jag tatuerat var en stjärna eller en sol. Efter en stund enades vi om att vår sol är en stjärna så det är sak samma.

 

En stjärna har jag således, på min vrist, sedan 15 år tillbaka. 

 

Jag är verkligen en förmiddagsmänniska, vem hade någonsin trott det under mina år som ung vuxen?

 

Det är på förmiddagen jag uträttar stordåd, det är då jag är som mest fokuserad, det är då jag uppskattar naturen för att den är som lugnast och stillast. Det finns inget som går upp emot en förmiddagscykeltur uppför älven. Ingen vind. Älven ligger blank. Några motionärer är ute, men mest är det ganska lugnt. 

 

Det är då jag vill stanna tiden.

 

Det här är min kompis sedan 2008. Den fungerar hur bra som helst, alla funktioner är intakta och den kan göra nästan allt som en smartfån kan. Den är bara betydligt mindre än en smartfån. Och eventuellt lite långsammare.

 

För några dagar sedan ringde Tele2 mig och meddelande mig att mitt abonnemangs bindningstid gått ut, för 9 år sen. Nu ville de ge mig en ny mobil och binda mig till ett nytt abonnemang. Jag: Jag vill inte ha någon ny mobil. Han: Nähe... (Tystnad. Tystnad). Ja, men då får du väl ha en bra dag då. Jag: Taaack.

 

Det är verkligen så att jag är nöjd med den här och framför allt dess hållbarhet. Den har följt med mig ett och ett halvt varv runt jorden så den är dessutom en liten globetrotter.

 

Det gäller att hålla fast vid saker som håller så här länge. Det är min inställning.

 

Jag inser att min kamera har vilat sig väldigt länge. Jag gillar att fota natur. Och naturen har inte varit så rolig att fota under denna långa, långa gråkalla så kallade vinter och höst.

 

Men nu är det vår! Kameran har fått följa med ut. Och våren har levererat.

 

Tack.

 

Jag minns ett avsnitt av Sex and the city där Carrie annonserar att hon lovar tillbringa livet med sig själv och registrerar ett par dyra skor till icke-giftermålet. Jag tänker ofta på hur människor som väljer att leva tillsammans med någon har många tillfällen att få andra att fira för/med dem. Det är att träffa någon, sammanflyttning, husköp, förlovning, giftermål, graviditeter, födslar, dop, husdjursinköp, årsdagar för bröllop och så vidare i evigheten. 

 

Människor som istället väljer att leva ensamma har väldigt få milstolpar som andra vill gratulera till. På temat, saker man nästan aldrig hör:

 

- Jag har bestämt mig för att leva ensam under en överskådlig framtid. 

- Grattis!

 

- Jag har bestämt mig för att inte skaffa barn.

- Grattis!

 

- Jag gillar inte husdjur och kommer aldrig att införskaffa ett.

- Grattis! 

 

Jag har faktiskt vid några tillfällen gratulerat människor till skilsmässor, men det kräver sina tillfällen. I övrigt tycks gratulationer och hurrarop framför allt höra till att någon bestämmer sig för något som innebär att inkludera någon eller något i sitt liv. 

 

Som ni antagligen gissar tycker jag att det här är lite trist.

 

Jag har (för mycket länge sen) bestämt mig för att leva ensam under en överskådlig framtid.

 

Jag försöker leva ett pappersbesparande liv. Varje papper jag får i min hand försöker jag utnyttja maximalt genom att klippa anteckningslappar av ytorna som är oanvända. Ibland vänder jag på dem för att skriva listor och så vidare. Det är förstås papper jag inte längre behöver.

 

Men mina maniska försök att spara på papper försätter mig ibland i lite trubbel. Det finns en del kvitton som jag tänker att jag måste ha kvar ett litet tag, bara tills jag vet hur något slutar, till exempel kvitton jag får när jag skickar paket. Samtidigt vill jag ju utnyttja papperet.

 

Den här veckan har jag letat efter just ett sådant försändelsekvitto. Helt säker (jamen typ) på att jag inte kastat det. Jag har letat i alla väskor, på varje avlastningsyta, under varje möbel. Jag har skakat ur böcker för att se att jag inte använt dem som bokmärke (viktigare papper och saker har gömts i böcker - och dessa kommer inte alls fram i tö). 

 

Så sitter jag lugnt i fotöljen och sneglar på mönstren jag använde till mitt senaste egendesignade alster. Där, längst ner i högen, har jag ritat upp en modell av väskan och skrivit noggranna anteckningar om längder och ihopmontering. Och på andra sidan pappret döljer sig förstås - ett kvitteringskvitto. 

 

Konstigare saker har hänt. Men det är ju lätt frustrerande när en letar som mest.

 

I flera år nu har jag haft som plan att läsa 100 böcker på ett år. Men inte lyckats.

 

I år har jag på känn att jag ska kunna lyckas med detta projekt. Det har gått fyra månader, en tredjedels år och jag har läst 35 böcker, en tredjedel. Och då har det ännu inte varit sommar. 

 

Så, 100 böcker, chop, chop.