Hannas Plats

Jag försöker välja ut en ny bild till jobbets webbplats. Det är jättesvårt när det finns så många som är bra och känns som att de visar upp min mest professionella sida. 

 

Från boxfys till boxning är steget inte långt. I alla fall inte avståndsmässigt eftersom det är i samma lokal.

 

Nu har jag kört tre boxningspass. Teknik. Steg. Slagkombinationer. Guard. Jabb. Krok. Uppercut. Och jag får beröm. För att jag lär mig snabbt. Borde jag inte börja boxas på riktigt? Nå, tydligen får en bara tävla till en är 35 år. Och ja, helt krasst, infaller detta ganska snart för min del.

 

Men charmen är ju själva nötandet av teknik. Jag har inte behov av att köra ronder där någon slår tillbaka. Så det känns ganska okej. Att jag ska bli 35 år.

 

Så här känner jag mig. Över att sommaren känns slut. Över att jag redan har haft min första möss-session på kontoret. Över att jag inte kan fokusera på viktiga saker just nu. 

 

Spela lagom intelligenta spel. Eller som här, bygga mönster. 

Hänga vid vilsam älv.

Hypnotiseras av flygradar och känna att det finns en del i den här världen som är fel.

Instagramma skiten ur min omgivning.

Och hoppas att det blir en gladare höst.

Ni vet väl att Västerbottens kust är som en enda lång sandstrand med vit finkorning sand. Inte? Jag fick besöka en sådan strand igår. Ligga på en klippa. Ljuvla. Livsnjuta.

 

Önskar mig dit idag igen. Men man kan väl inte skolka från vardagen varje dag. Antar jag.