Ofullständig
Det fanns en tid då jag var bäst i skolan. Mellanstadiet. Det var lätt att vara bäst. Och jag ville vara det. Även på gymnasiet kunde jag vara bäst på saker. Matte, har alltid varit min grej. Och tyska. Det gick bra.
Efter att jag började med högre studier har jag aldrig känt ett sådant krav på mig. Tvärtom har jag tänkt att jag ska satsa på att bli godkänt, passera. Det handlar inte om att vara bäst längre.
Det finns stunder det här med att sänka kraven helt enkelt inte alls funkar. När jag vet att jag lagt min själ i något. Då visar självkritiken mig ingen barmhärtighet. Tankarna och oron vägrar lämna mig ifred.
Egentligen finns det inget jag ångrar, jag skulle gjort allt igen. Jag tycker att arbetet är fantastiskt, fläckvis tycker även andra det. Samtidigt är detta en dålig dag. En som jag måste ta mig igenom. Och försöka sluta gråta på dagtid.
Läs även andra bloggares åsikter om självkritik, misslyckande, tårar
det där är världens värsta känsla....speciellt då man är så fruktansvärt hård mot sig själv.
Kram
Åh vad jag känner igen det där. Jag var oxå bäst i skolan när det var enkelt att vara det. Sedan har det funnits stunder jag varit bäst, men för det mesta är kraven sänkta. Eller egentligen inte. Bäst vill jag ju så klart vara fortfarande, men jag är mer realistisk nu. Polisskolan var skitjobbig i början. Klart jag ville springa snabbast och vara starkast och smartast. Smartbiten har gått bäst, springa snabbast lär jag aldrig göra, hur mycket jag än tränar. Så det har jag lärt mig. Mina krav är lagom nu. Lite sådär mellanmjölkiga....
alltså, gick det inte bra igår eller?? vad har hänt?
Men oj, vad har hänt? Det känns inte alls kul om du har fått en mental snyting.
Jag hoppas att din uppsats är godkänd, men det verkar inte så...:(
Hej hej !
Hoppas att du är med och tävlar om de "slitna" jeansen från Forever 21 i min blogg !
Kram :)
Magnus: Uppsatsen är godkänd. Det är jag som är ofullständig.
En uppsats lever man med. Inte konstigt att den bubblar upp känslor.
