Hannas Plats

Höstkonsert i Roslagsskolan. Det innebar Norrtälje musikkår, marschmusik och att brorsan drog i basunen - trumbonen alltså. Hela familjen skulle förstås titta på detta evenemang. 10 år, jag tyckte det var ganska härligt med marschmusik. Men det skulle ta en stund innan scenen fick min fulla uppmärksamhet.

Som gudinnor i mina ögon. Plötsligt hade de marscherat fram på scen. Drillflickorna! Jag satt ytterst på stolen. Mina, redan då stora ögon, i trans och munnen antagligen vidöppen. Vilka kläder! Snygga, vita kjolar och en liten jacka med silverknappar och tofs. Stövlar med klack , blanka strumpbyxor och så den där staven som snurrade runt, runt runt utan att jag fattade hur. Men det blänkte hypnotiskt i luften framför dem.

Det var över alldeles för fort. Jag var helt betagen. Fick en klump i magen över att det redan var slut. Jag ville ha mer!

Av någon helt oförklarlig och oanad anledning fick jag efteråt veta att de sökte nya drillflickor. Mina föräldrar var försigkomna nog att fråga om jag ville. Klart jag ville. Men jag var galet nervös. Hur skulle jag klara av att göra det där? Vilka andra var med? Hur skulle jag kunna börja i en helt okänd grupp själv?

Men en söndag stod jag plötsligt där med staven i hand. Drillandet lärde jag mig snabbt, gruppen var trevlig och det var kul. Jag började mata in koreografier i snabb takt. Norrtälje musikkår repade samtidigt som oss och vi fikade tillsammans med dem. Det var spännande och lite läskigt med alla människor runt omkring.

Den första motgången mötte jag när vi stod inför vårt första framträdande. Det var inte nervositeten, den var lugn. Det var kläderna. Borta var de snygga kjolarna, jackorna med tofs och skorna med klack. Framför mig låg istället en vit gymnastikdräkt som skulle visa sig vara genomskinlig, en lite för lång kjol i ett glansigt material som statiskt klibbade mot benen och inte alls det snygga matta tyget som klockade sig när man snurrade. Men framför allt skulle jag marschera runt i stan iförd kinaskor. Kinaskor! Platta som ankfötter. Jag var inte alls så där snygg som jag föreställt mig. Och det var en stor besvikelse.

Åren gick och färgen på dräkten varierade medan kinaskorna bestod. Det värsta var när vi gjorde Baby elephant walk och fick knallcerisa dräkter!! Men jag höll ut, väntade på belöningen. Många år senare kom den också. Första gången jag fick dra på mig min uniform kändes allt rätt, förutom att skorna var alldeles för små då - mitt vanliga problem. Där och då kände jag att jag äntligen nådde min fulländning. Och jag har aldrig drillat som jag gjorde den gången!

---

Skrivlägret: Tess ville att jag skulle skriva om när jag blev förälskad i dans första gången.