Inte dumt
En av mina största rädslor är att bli betraktad som dum, korkad.
Det påverkar mig i vardagen, nästan hela tiden. I nya konstellationer väntar jag gärna med att säga något för att det första jag säger ska vara knivskarpt, första intrycket ni vet. När jag var i Australien (eller utomlands över huvudtaget) var det extra tydligt. Blond, svensk, tjej = bimbo. Jag kunde vänta länge på att få säga något skarpt eller dräpande som det första jag sa. Och det funkade varje gång. Instant respect.
Det som jag är mest rädd för, eller som gör mig mest förbannad är när jag blir dumförklarad på ett subtilt sätt. Jag säger något som är fel och får ett hånleende eller dräpande skratt medan någon förklarar att jag har fel, medan undertonen dumförklarar mig helt. Där stänger jag av. Jag kan inte hantera det. Men jag har också insett att jag ska hålla mig ifrån den typen av människor. De är osäkra energitjyvar som helt enkelt inte ger mig något. Det blir aldrig bra. Främst är den typen av människor män. Det visar i alla fall min egen empiriska, helt ovetenskapliga undersökning.
När jag blir mästrad eller subtilt förlöjligad kan jag ibland svara med samma mynt, helt överdrivet. Och det får konsekvenser. Herregud, det är som att reta upp en svärm bin. Men oftast ser de inte själva att de gjort precis samma sak mot mig just.
Jag tror dessutom att jag är uppvuxen med förlöjligandets pedagogik eller hur man nu ska se det. Och det sårar, det gör att man sluter sig, det gör att man undviker att prata. Jag vägrar dessutom visa hur sårande det är, hur sårad jag blir. Det har gått överstyr, jag kan knappt hantera det längre.
När jag träffar människor som är bejakande märker jag det direkt. I hela kroppen. Samtalsglädjen, den positiva känslan, öppenheten, allt kommer som ett brev på posten. Och samtalsklimatet blir direkt bejakande och förlåtande. Så vill jag ha det jämt. Tyvärr träffar jag allt för sällan den typen av människor.
Ett dåligt tecken är om jag behöver fnittra/skratta besvärat åt folk. Det är oftast en strategi för att försöka få bort känslan av att bli behandlad som korkad. Då vet jag att det är ett dåligt samtal.
Läs även andra bloggares åsikter om förlöjligande, härskartekniker, komplex
Det påverkar mig i vardagen, nästan hela tiden. I nya konstellationer väntar jag gärna med att säga något för att det första jag säger ska vara knivskarpt, första intrycket ni vet. När jag var i Australien (eller utomlands över huvudtaget) var det extra tydligt. Blond, svensk, tjej = bimbo. Jag kunde vänta länge på att få säga något skarpt eller dräpande som det första jag sa. Och det funkade varje gång. Instant respect.
Det som jag är mest rädd för, eller som gör mig mest förbannad är när jag blir dumförklarad på ett subtilt sätt. Jag säger något som är fel och får ett hånleende eller dräpande skratt medan någon förklarar att jag har fel, medan undertonen dumförklarar mig helt. Där stänger jag av. Jag kan inte hantera det. Men jag har också insett att jag ska hålla mig ifrån den typen av människor. De är osäkra energitjyvar som helt enkelt inte ger mig något. Det blir aldrig bra. Främst är den typen av människor män. Det visar i alla fall min egen empiriska, helt ovetenskapliga undersökning.
När jag blir mästrad eller subtilt förlöjligad kan jag ibland svara med samma mynt, helt överdrivet. Och det får konsekvenser. Herregud, det är som att reta upp en svärm bin. Men oftast ser de inte själva att de gjort precis samma sak mot mig just.
Jag tror dessutom att jag är uppvuxen med förlöjligandets pedagogik eller hur man nu ska se det. Och det sårar, det gör att man sluter sig, det gör att man undviker att prata. Jag vägrar dessutom visa hur sårande det är, hur sårad jag blir. Det har gått överstyr, jag kan knappt hantera det längre.
När jag träffar människor som är bejakande märker jag det direkt. I hela kroppen. Samtalsglädjen, den positiva känslan, öppenheten, allt kommer som ett brev på posten. Och samtalsklimatet blir direkt bejakande och förlåtande. Så vill jag ha det jämt. Tyvärr träffar jag allt för sällan den typen av människor.
Ett dåligt tecken är om jag behöver fnittra/skratta besvärat åt folk. Det är oftast en strategi för att försöka få bort känslan av att bli behandlad som korkad. Då vet jag att det är ett dåligt samtal.
Läs även andra bloggares åsikter om förlöjligande, härskartekniker, komplex
Kommentarer
Postat av: Beyonce
Dum och korkad? Knappast. Inte den Hanna vars blogg jag har läst i 1,5 år.
Postat av: Blingbling
Jag blir dumförklarad av kvinnor. Och det är nästan värre det. Och händer det så säger jag inte ifrån. Jag är för snäll och mesig. Men jag vänder dem ryggen och går och jag tror det är så man får göra. Strunta i dem helt enkelt.
Postat av: Hanna
B: Jag vet att jag inte är det. Men det irriterar mig när folk behandlar mig som om jag vore det.
Bling: Ja, man borde verkligen säga ifrån. Men det är svårt att bemöta härskartekniker.
Postat av: Lina
Jag känner verkligen igen mig i det där. Känslan av att alltid behöva bevisa något...så sjukt drygt!
Postat av: Jazzhoppan
Förlöjligandets pedagogik är ingen bra pedagogik, visar det sig...
Trackback
