Hannas Plats

Förra torsdagen var solig. Jag satt i köket med min dator och skrev på ett pm, med böckerna utfläkta framför mig. Jag var lugn inombords även om jag inte sovit natten innan på grund av stress.

Jag verkar ha fått in rutinen. För idag sitter jag på samma ställe med ett pm framför mig, böckerna utfläkta och flitens lampa lysande ovan mig. Men det är mörkt, det regnar ute. Känslan är lite en annan.

Det är mörkt av fler anledningar. Jag har inte riktigt någon lampa jag kan tända så att jag ser bättre. Tur att skärmen är ljus.

Lugnet är åter i alla fall. Jag kan skriva pm, (ingen aning om vad det är för form egentligen - men det är väl text på A4:a som allt annat), jag kan läsa, jag gillar att reflektera.

Jag känner mig hemma. Jag är hemma - bokstavligt.

Och jag undrar om det kommer att ta slut...

På lugnet, på känslan, på lyckan, på terminen, på böcker, på universitetskärleken. Ja, på allt.

Varför kan jag inte bara njuta av att allt är bra. För att allt tar slut?

Det finns ju sånt, som aldrig ens börjar.

Läs även andra bloggares åsikter om början och slut