Hannas Plats

Jag hade en dipp. Med de vanliga konsekvenserna. Låg vaken till 4 utan tillstymelse till att kunna lugna ner mitt galopperande hjärta. En dipp helt enkelt. Jag visste att det närmade sig. Och det förstör liksom allt. Allt känns plötsligt pressande. Jag kan inte tänka en tanke utan att känna stress.

Men så hade jag en bra dag igår. Jag lyckades bocka av allt på min lista. Seminariet tog också en oväntad vändning. Vi hade min handledare som vikarie. Hon passade på att utse mig att leda seminariet. Jag älskar sånt! Och de andra accepterade snabbt min ledning och tackade mig efteråt. Det är ändå 15 forskare som alla är utbildade lärare jag går med! Jag kände mig i mitt esse och jag undrar om det kanske är lärare jag ska bli ändå. Jag älskar ju att leda, och gillar framför allt inte att ledas. Att guidas otvunget, men inte ledas.

Där någonstans med mina studiekamrater insåg jag också att jag inte är ensam om att känna stressen. Och det lugnade mig lite. Kollektiv stress är på något vis bättre. Många verkade också ta på sig för mycket för att de läser ut mer av instruktionerna är jag gör. Jag kommer att behålla min egen stressnivå och inte ta på mig mer. Jag tycker att det är en styrka att ta vaga anvisningar och göra som man tycker är bäst själv istället för att alltid bli minutiöst instruerad. Seminariet gav mig en inblick i fler av mina styrkor. Jag är nog ganska bra på att göra det bästa i varje situation och att kastas in i något oväntat. Jag är bra på att gå min egen väg. Ibland.

På eftermiddagen ringde en av mina favoritexkollegor och piggade upp mig också. Det satte liksom den sista guldkanten på den dagen och inatt sov jag gott! Andas nu åter med magen.

Läs även andra bloggares åsikter om stress, lärarambitioner, sömnoordning, ledare