Hannas Plats

Jag står inte ut med människor som är fega. Som aldrig vågar säga vad de tycker, men som gärna pratar en massa bakom andras rygg. Människor som aldrig säger något på möten och sedan beklagar sig över hur det blev. Eller för all del människor som aldrig kan prata till en direkt. Som måste ta omvägar i sin kommunikation för att få sagt vad de vill. Eller som använder så hög grad av ironi så att man inte längre vet vad som är riktigt och vad som inte är det.

Sånt är dessutom svårt att bemöta.

Det som egentligen stör mig med denna feghet är att den kommer från människor som stampar på andra för att nå sina egna mål. Men som egentligen bara står och stampar och aldrig tar sig någonstans. Som fortsätter att beklaga sig, förpesta sin omgivning. Svaga människor som måste se sin omgivning må dåligt för att själv må lite bättre.

Fegheten stänger alla möjligheter till utveckling. För självet. Och för omgivningen.

Feghet av den sorten är den värsta. Att inte våga stå upp för sin åsikt utan istället alltid visa upp sin "goda" sida. Aldrig våga sticka ut hakan. Sånt är av ondo. 

Läs även andra bloggares åsikter om feghet, säg vad du tycker!