Svag på svaghet
Jag är så dålig på att visa mig sårbar, visa mina svaga sidor. Vill inte hålla upp dem i ljuset. Istället försöker jag dölja dem som om de inte fanns. Fast alla vet att de finns. Nobody´s perfect. Det vet alla. Kanske ännu tydligare ju mer jag försöker förneka svagheten. Jag vill vara perfekt, duktig-flicka-syndromet är djupt rotat i mig. Vill inte erkänna mina fel, brister eller misstag.
Jag vet egentligen inte varför det är så, samtidigt som jag alltid har haft ett outtalat krav på mig att alltid lyckas med det jag företar mig. Jag lever liksom kvar i det. Det irriterar mig, för jag tycker det är skönt och starkt med människor som visar upp sina brister, som vågar vara svaga. Ibland.
Läs även andra bloggares åsikter om perfektionist, duktig flicka, svaghet
Hmm... känns bekant på någe vis...
När folk vågar vara mindre än perfekta uppfattar jag det alltid som något positivt snarare än fokuserar på det de inte bemästrar. Frågan är varför man har så svårt att lita på att andra skulle kunna känna likadant...eller att man kanske skulle klara av att känna så för sig själv.
Jag är likadan. idiotiskt nog tycker jag att det är savgt att gråta och visa att man är ledsen...så jag blir arg istället.
Inte bra.
Jag beundrar folk som ställer "dumma" frågor.
Själv håller jag tyst och låtsas att jag fattar.
Ellinor: Näe, det verkar vara självet som är svårt.
Cosmic: Varför gör man så?
Ester: Samma här. Blir så glad när andra gör det, för ofta känns det bara så bra och som att den var helt berättigad.
jag är nog som Cosmic Moose... blir oftare arg istället för ledsen... men liksom du, hanna, så pågår det en utveckling inom mig - försöker förbättra hela paketet liksom... långsamt men säkert... baby steps och allt det där...
Jag är precis likadan, jag är alltid tvärsäker på att jag ska lyckas med allt (men självklart utan att visa det), jag kan aldrig visa mig besviken, nederlag finns inte. Att vara ledsen i andras närhet är uteslutet!
På bloggen kan jag visa mina svagheter, i verkliga världen döljer jag dem gärna.
Ja, det är märkligt det där att man inte vill visa sina egna svagheter, men att man inte stör sig på att andra har fel och brister. Man kan till och med uppfatta dem som charmiga hos andra.
Där är vi två. Och säker många många fler.
Tess: Medvetenheten är ett steg på vägen.
Lena: Märkligt att man är så.
B: Ja, du är dessutom fortfarande i bloggarderoben.
Fia: Det är ju så, varför kan man inte se sina egna brister som charmiga.
Bling: Mmm...
Skulle aldrig hittat hit om jag inte klickat på min egen 'andra bloggar om' svaghet - som jag också bloggade om i dag. Ja, i dag trilla poletten ned för mig också. :)
