Klockan går
Ironin åter igång, läste jag. Telefonin åter igång, stod det. Men ironin kanske är igång också. Jag hoppas det.
Jag känner mig som en klocka. Kan inte riktigt svara på varför. Inte för att jag tickar särskilt högt, det har jag aldrig riktigt gjort. Kanske mer för mina rutiner som är som en klocka. Men jag inser att jag inte är ensam om att vara som en klocka. Människor runt omkring mig gör samma sak, precis samma tid varje precis dag också. Vi är väl vanedjur.
Dessutom känner jag mig som en klocka som räknar ner. Just nu står det 7 dagar, 4 timmar och 30 minuter på den. And counting.
Läs även andra bloggares åsikter om klocka, nedräkning, biologi
Jag känner mig som en klocka. Kan inte riktigt svara på varför. Inte för att jag tickar särskilt högt, det har jag aldrig riktigt gjort. Kanske mer för mina rutiner som är som en klocka. Men jag inser att jag inte är ensam om att vara som en klocka. Människor runt omkring mig gör samma sak, precis samma tid varje precis dag också. Vi är väl vanedjur.
Dessutom känner jag mig som en klocka som räknar ner. Just nu står det 7 dagar, 4 timmar och 30 minuter på den. And counting.
Läs även andra bloggares åsikter om klocka, nedräkning, biologi
Kommentarer
Postat av: Staffan
Ironin är en skön konst som aldrig bliva hotad.
Postat av: Hanna
Staffan: Utan voro vi förtappade...
Trackback
