Vikt
Under de tidiga tonåren fick jag ibland höra att människor trodde att jag hade anorexi. En del sa det direkt till mig. Som om inget. Helt ok att påpeka att någon är aldeles för smal. Och att man borde äta mer. Även om man aldrig skulle legitimera att säga till någon som är överviktig att de antagligen äter lite för mycket. Och borde äta mindre. För det är tabu. Men till smala, visst, inga problem.
Jag önskade mig lite mer fett på kroppen, lite mer hull. Jag gissade också att jag skulle må bättre om jag hade lite mer fett. I kroppshyddan bodde lite mer glädje än det gjorde i benmärgen.
För att ge sken av att vara större hade jag stora kläder på mig. Ofta brorsans. Han som var minst 30 cm längre än mig. Resultatet var att jag såg ännu smalare ut. Som att jag drunknade i för stora kläder.
Idag kikade jag runt lite på en webbplats på nätet och läste om att gå upp i vikt. Jag läste vad min ämnesomsättning bör vara, endast baserat på vikt, ålder och kön. Alltså säger den nada utefter genetiska förutsättningar eller träning. Jag kollade upp mitt BMI, som fortfarande är lågt. "Du bör gå upp några kilo för att må bra".
Sedan läste jag vad man kan göra för att gå upp i vikt. Bort med grov bröd och långsamma kolhydrater, fram för vitt socker och pasta. Tränar man inte bör man undvika stora mängder proteiner eftersom det går åt mycket energi att förbränna dem. Fram för alkohol som ser till att minska förbränningen och dessutom innehåller en del kalorier. Fram för oljor, fet fisk och nötter. Också fram för stora mängder mat på kvällskanten eftersom förbränningen är låg på natten.
Allt det där som jag levt efter och som de pratar om i alla hälsosammanhang försvann liksom bort. Rekommendera alkohol känns lite vanskligt. Stora mängder mat på kvällen ska man vä lundvika om man vill sova gott. Och jag undrar hur min mage skulle må om jag började äta bara vitt bröd och en massa socker. För att inte tala om mitt humör, som skulle pendla som en kyrkklocka i ringning.
Samtidigt har jag idag inte probelm med hur mycket jag väger idag. Jag tror inte jag mår dåligt av min vikt. Värre av socker. Jag kan erkänna att jag ibland tycker att jag ser alldeles för tanig ut när jag ser mig själv på bild. Mina armar, axlar och hals ser inte särskilt kraftfulla ut. Mina höfter är inte riktigt kompatibla med mina ben när jag ska köpa byxor.
Men jag har vant mig. Jag tänker inte på det när jag ser mig i spegeln.
Ibland påminns jag när vi av någon anledning diskuterar att någon annan är smal. Det händer att en vän säger att personen inte är så smal som jag. Och jag har inte ens reflekterat över det.
Någonstans under uppväxten slutade jag se folks vikt. Jag ser inte när människor i min närhet gått upp eller ner i vikt, jag reflekterar inte runt människors storlek. När någon omtalar en annan person som "den stora", "den smala" eller liknande kan jag ofta inte alls relatera till det. För det är sällan sånt jag lägger märke till.
Och sånt jag inte vill att folk ska lägga märke till främst hos mig.
Jag hoppas min styrka kommer någon annanstans ifrån än från mina armar.
Andra bloggar om: kroppsstorlek, smal, kostråd
Det är så skönt att inse att vikten inte har så stor betydelse, bara man mår bra.
Huvudsaken man trivs med sig själv, och att man mår bra.
Vet du, det där är så bekant. Min bästis från barndomsåren är just sådär smal. Och så mycket skit hon fått höra och ta på grund av det. En gång blev hon till och med kallad anorektisk av en lärare i högstadiet! Så jag håller med, och jag vet hur det är, även om jag inte är i den sitsen själv.
mm har också en vän som kämpat mkt med att gå upp i vikt. Lika jobbigt det som att försöka gå ner
när jag tänker på dig, hanna, är det inte som "smal" eller "anoretiker". absolut inte! har inte ens reflekterat över din "storlek"... när jag tänker på dig så tänker jag "intelligent", "rolig", "varm", "härlig"... bland annat! :-)
Har själv haft samma problem som du. Men det bästa för mig var att acceptera min storlek, du mår ju bra och fungerar verkar det som och så länge du mår bra och fungerar som du ska så varför låta dig påverkas. Du vet sanningen, eller hur? Låt ingen ta den ifrån dig :) Kika gärna in i min blogg
Beyonce: Visst är det så!
Magnus: Definitivt! Så länge omgivningen kan acceptera en, vilket de tydligen inte kunde när jag var i tonåren.
Petra: Visst är det märkligt hur ok det är när människor är smala!
Lova: Ja, det är minst ett lika stort problem om det är något man kämpar för. Men det pratas ganska lite om det.
Tess: Tack, det värmer! =)
Louisa: Exakt så! Och min familj visste ju också hur det var eftersom de sett mig växa upp. Numer är detta inget problem. Men jag gissar att det fortfarande finns många som har problemet!
Säger bara en sak. Du är inte den enda, ha det bra!
Jag säger som Tess. Hanna = intelligent, rolig, varm, härlig, nyfiken etc, etc.
Sedan bara måste jag få säga att detta var ett mycket välskrivet och bra inlägg. Grymt bra!
Allt detta känns så bekant.
Otroligt bra och välskrivet inlägg!!
kram
och visst är det en härlig känsla att sluta bry sig?!?!? livet blir så torftigt när man tänker lårstorlek...!
Konstigt att folk ska ha så mycket åsikter om allt möjlig som de inte har något att göra med! Jag gillar dig precis som du är min kära svägerska!
Malin: Misstänker det.
Bling: Tack, det värmer!
E: Tack!
Nollåttan: Helt klart är det så!
Maria: Sant! Samtidigt kan det vara bra att lägga sig i. Ibland krävs det att man lägger sig i för att folk ska sluta med destruktiva saker. Men man måste nog vara lyhörd för vad som är destrukivt och vad som inte är det.
Great Job!Been putting down Torginol for 20 years,Nice to see a sight that i can relate too.
