På tunnelbanan
Egentligen ser ju tunnelbanevagnen ut likadant på båda sidorna. Men det mentala i oss vill se utgången, vill fokusera på den. Det känns inte rätt att stå åt fel håll. Då kanske man har fel fokus, eller verkar deppig för att man inte ser framåt, utan bakåt.
Men den mentala känslan är viktig, även i en liksidig vagn. Det är tydligt.
Andra bloggar om: tunnelbana, mentalt, liksidighet
jag har aldrig tänkte på det där, men det är ju så sant som något kan vara. själv lever jag just nu, men jag tänker bara på döden. vad destruktivt.
Skönt att höra att det är fler än jag som har reflekterat över detta fenomen!
Mjo, men man vill ju hellre kolla in perrongen som dyker upp än att stirra in i väggen...Därför måste man stå åt "rätt håll" ju :)
garv! jag har gjort det där själv ett par gånger... vid slussen och gamla stan kan det bli lite förvirrande ibland... fan, vad pinsamt det var! men det bjussar jag på! :-)
Patrik: Det kan nog vara bra att minnas att den finns också. Men inte hela tiden.
Jazz: =)
Therror: Sant. Men jag tror det finns en psykologi även emellan stationerna också.
Tess: Det är nog många som blir förvirrade där.
Har samma problem här med t-banan i Torsby...
Magnus: Jag förstår det!
moooaaah, vad sant, fasiken! vilket flockdjur man är... hädanefter ska jag dansa mellan varje station och stanna till åt vilket håll jag än står när perrongen dyker upp. banne mig. eller ja, om jag ändå orkade.
