Kent-dyrkan

Kent väcker mina känslor på ett sätt som väldigt få andra kan. När jag läser om dem och när jag hör dem.

De har funnits i mitt liv länge. Jag kom snabbt att älska dem. Det gör mina känslor dubbelbottnade. Det är sentimentalitet blandad med genuin lycka och dyrkan.

Jag har så många minnen till Kents låtar från hela mitt liv, från det att jag var 16 år och såg dem på Sportcentrum i Norrtälje, till en intim spelning i London då jag stod väldigt världens bästa band, till mitt första riktiga jobb år 2000 då jag lyssnade på Hagnesta Hill-skivan varje dag på väg till och från jobbet (det luktar dammig vår och vackra minnen från sena nätter), till konserten vid Storängsbotten sommaren för två år sen då jag var hög på deras musik under hela konserten.

Varje gång jag läser en intervju med dem kommer den tillbaka. Kärleken. Så stark. Och jag inser igen och igen varför de är så inihelvete bra. Det är hela grundinställningen. Vackra ackord ger vacker musik som sätter sig i reptilhjärnan tillsammans med nattsvarta texter.

Det är utanförskap och missförstådd kommunikation i en samklang som sätter sig djupt i mig.

Jag är sedan länge såld, för endast några få kameler!

Är du lycklig nu? Har vi tid innan allting tar slut?


Andra bloggar om: , , ,

Kommentarer
Postat av: kattis

Ibland vill jag fly. Fly till ett annat liv. Då läser jag din blogg. Tack för att du finns.

2007-10-07 @ 21:14:32
URL: http://knatzo.blogg.se
Postat av: karin

ensam i varlden om att inte alska Kent? ja. tycker inte illa om dem - jag fattar bara inte vad grejen ar. men jag vet hur det kanns nar musik paminner en sa himla mycket om en tid och plats. myspys!

2007-10-07 @ 22:37:24
URL: http://beetlebum.blogg.se
Postat av: Hanna

Kattis: TACK! Vad gullig du är!
Karin: Ja, det är speciellt att ha minnen till musik.

2007-10-08 @ 08:18:53
URL: http://hannasplats.blogg.se

Skicka flaskpost

Namn:
Kom ihåg mig till nästa flaskpost

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0