Vad ska det bli av mig?
Igår fick jag en ganska jobbig fråga från en kollega på jobbet. Jag greps snabbt av en långvarig ångest när jag tänkte på svaret. "Vad ska du bli när du blir stor?" Jag insåg att jag, även om jag reflekterat över det, inte har ett bra svar. Jag har tankar om vad jag skulle kunna jobba med, men inte i vilken form. Är det dags att bestämma sig, Hanna? Att göra en karriärsplan. Jag avundas människor som vet att de vill bli polis eller jurist eller läkare. Det är konkret och bra. Varför ska jag alltid göra det så svårt för mig?
Det här är en av de där sakerna som jag tänker att jag ska sätta mig och fundera över när jag får tid, men som jag aldrig gör. Jag har inte tid, enligt mitt eget huvud. Lathet? Ja, eller bara svår beslutsångest.
Jag är så dålig på att fatta beslut. Alltså på en nivå där åsnan mellan de två hötapparna skulle framstå som otroligt lättvindig. Jag går och väntar på att ta beslut om jag ska flytta från min lägenhet. Det har jag funderat över de senaste 5 åren. Men bara den senaste veckan har jag fastnat i beslut som:
- vilken storlek ska jag köpa på skorna?
- ska jag ha matlåda med mig eller äta lunch ute?
- ska jag välja yoghurt som är lätt eller originalfet?
- ska jag kolla upp den eller den bloggen först?
Och den här typen av beslut gör att livet stannar upp för en stund. Det är beslutsångest som inte är att leka med. Hur ska jag kunna bestämma mig för vad jag ska bli?
Och medan jag inte bestämmer mig för något, harvar jag vidare i livet, utan mening eller mål. Jag undrar stilla vart mina dagar tar vägen. Men jag antar att jag väntar på att fatta det där ultimata beslutet.
Vet du, jag tror inte att du behöver besluta dig för något som en "livsplan". Varför ska man veta exakt vad man vill och borde? Men jag känner igen dina tankar- jag tänker dem ofta!
Jag tror du faktiskt har fel. Det är inte fel att vara planlös. Du vet, ur kaos osv. I backspegeln kommer det visa sig att du behövde den här planlösa perioden i ditt liv av en anledning. Det tror jag iaf. Det måste vara så. Annars blir jag ledsen i ögat..
Ellinor: Nä, men några delmål borde man kanske ha, så man vet vad det är man arbetar för. Särskilt för en vik som jag.
Magnus: Jag trodde att jag haft min tid av planlöshet redan och att det fick räcka. Men det kanske måste vara planlöst ett tag till.. Resten av livet..?
Oroa dig inte, Hanna! Det kommer att komma en vacker dag. Det du vill göra, jobba med, drömma om... Du har gott om tid. :-)
Life is what's happening while we're making other plans.
Jag tror det kommer ordna sig, sen tror jag att de kan vara positivt att inte veta exakt vad du ska jobba med-då har du ju större valmöjlighet och du kan ändra dig om du tröttnar osv. Är man läkare tex så är det detta man är och inget annat...tror de är bra att vara lite bred!Iallafall känner jag det så.
Grannen: Jag antar att du har rätt. Men jag skulle behöva ett litet mål ändå tror jag...
Fia: Jag har definitivt olika möjligheter. Det är jag glad för. Skulle nog inte vilja vara allt för begränsad heller. Även om begränsningar ibland föder kreativitet :)
Usch! Den fruktade frågan. Vad har folk att göra med vad jag tänker bli när jag blir stor? Och vem har bestämt att man måste bestämma sig för nåt?
Jag har ett par olika karriärsmöjligheter jag brukar säga till folk att jag funderar på när de frågar. Släktträffar brukar vara olidliga tillställningar där frågan dyker upp ungefär en gång i kvarten - ger olika svar varje gång. Skulle kunna bli lite förvirrande om släktingarna börjar diskutera mig sinsemellan...
Karin: Jag vet inte varför jag fick sån panik just den här gången. Tror det var för att personen krävde ett svar och det är raka besked som gäller. Jag brukade ha saker jag alltid svarade. Jag antar att jag just nu bara känner mig lite förvirrad. Som att det inte längre gäller. Eller att jag helt omprövat allt jag trodde jag ville. 4 månader efter avslutad utbildning. Det är rätt bra...
Jag håller med de andra. Det blir som det blir, Hanna... så får vi se vad du blir med tiden.
Hur ska man veta vad man vill göra när man blir stor? Gör något som du trivs med för tillfället medan du väntar på att komma på vad du vill sedan.
Ester och Beyonce: Problemet är att jag hatar att vänta. Det är det värsta jag vet - nästan. Jag vill ju veta - nu!
