Hannas Plats

Å så kommer man till stan och möter regnet. Vad gör jag här egentligen? Ibland känner jag mig tveksam till om jag alls hör hemma i stan.

Har varit i mammas trygga sfär i dagar utan att gå åt. Och tömt ut allt som min hjärna och mitt hjärta innehållit. Pratat, pratat och pratat. Och hon har fortsatt att lyssna outtröttligt. Och mitt bland alla ord, stannar jag upp och tänker. Jag älskar henne, min mamma. Är man uppväxt med den finska sisun så är det inte sånt man kastar ur sig i överdriven mening. Men ibland kan man faktiskt tillåta sig såna känslomässiga utfall.

Imorse när jag satt med kaffekoppen på altatnen tyst undrade hon om orden tagit slut. Och så var det nog. Till slut tog orden slut.

Hur orkar hon min stackars lilla mamma lyssna så länge? Hon är förstås världens bästa mamma!

Andra bloggar om: ord, moderskapet, finsk sisu, outtröttlighet