Sökandet efter det rätta svaret
Under skoltiden ville jag vara den som satt på rätt svar i alla lägen. Jag räckte alltid upp handen för att tala om svaret på frågan. Med åren blev det rätta svaret svårare att nå. Att Greklands huvudstad är Aten lärde jag mig snabbt, och så småningom lärde jag mig även att analysera orsaker och verkan till andra världskriget. Även att jämföra dem med första världskriget. Allt för att hitta rätt svar på lärarens fråga.
I tonåren brukade mamma skälla på mig, över min tystnad och min oförmåga att kommunicera med henne. Hon frågade vad som var fel. Och jag letade efter svaret. Vad var rätt svar på frågan? Jag kände inte efter för att kunna tala om hur det stod till, utan letade efter vad hon ville höra.
Det här har fortsatt även i vuxen ålder. För till och med hos optikern undrar jag vad som är rätt när de säger "är det eller det bäst" . De har ju mätt ögonen och borde själva veta hur jag ska se. Är det kuggfrågor hela tiden?
Måste vara duktig, måste göra rätt.
Jag kommer på mig själv med att leta efter rätt svar till förmån för vad jag egentligen känner. Det är som att jag glömmer bort att känna efter, eller se, eller höra ordentligt, bara jag har rätt svar.
Är jag verkligen helt dysfunktionell? Vart tog jag vägen? Eller är det så att det fortfarande bor en förvirrad, identitetssökande tonåring i mig. Börjar det inte bli dags att hitta rätt snart, när man närmar sig 30.
Just nu är det bara ett skal där intigheten breder ut sig inuti. Jag önskar bara att jag hade en flygande drake som hette Falkor som kunde guida mig på rätt väg genom intigheten. Bort från rätt svar på frågan, mot ett ställe där det som är verkligt styr.
Jag tror det är dags att strunta i konventionerna och göra det som känns rätt istället. Jag undrar bara vad som kommer att hända då. Om jag börjar känna efter..?
Andra bloggar om: rätt svar, duktighet, känsla, konventioner
släpp loss o kör hårt, det händer troligtvis ingenting mer än att du känner dig bättre, jorden går inte under, men en del människor kan tycka du verkar konstig, det är inte ditt problem, utan det är deras eget, BRA!
Ett tag var jag inne i vinkelvolten där jag trodde att alla frågor var "sätta dit frågor". Nu äntligen har jag hajat att det inte är så. Men det betyder inte att frågorna blir lättare att besvara. Snarare tvärt om.
Det som känns rätt är väl rätt,eller?
Jag känner igen det där Hanna! När man inte ens kan känna vad som är rätt, när allt känns ungefär likadant och man inte vet hur rätt känns.
Det är nästan läskigt..förstår precis vad du menar! Jag vågar på något sätt inte alltid lita på det jag känner. Det "rätta" svaret stämmer sällan överens med det som verkar "OK" att dela med sig av till andra.
Sven: Jag arbetar på det, men det är svårt när något sitter så djupt rotat...
Bling: Ibland önskar man sig nästan kuggfrågor. Det innebär ju att det borde finnas ett svar som ÄR rätt.
Beyonce: Om det ändå vore så enkelt. Hur känns rätt?!
C: Ja, precis så!
Ellinor: Nä, men oftast visar det sig att "alla" andra också är lite förvirrande. Borde ta vara på känslan lite oftare...
Åh, du sätter fingret på en väldigt bekant känsla! Huuu, vad jag känner igen mig. Jag har varit där och har väl inte helt lämnat det bakom mig.
Med åren kommer svaren krypande (säger jag som har ynka två eller tre års försprång...), både de rätta och de felaktiga. Eller kanske snarare insikten om att det inte spelar någon roll, bara man mår bra efter att man svarat eller att man står för sitt beslut och svar.
Jag kom till insikt när jag fick barn nummer två; det sa klick i tillvaron och en himla massa pusselbitar föll på plats. Barn är inte nödvändigt, det kan uppnås på tusen andra sätt. Livserfarenhet eller livsnärvaro tror jag det stavas...
En väääldigt skön känsla.
Anna: Jag längtar tills den där känslan ska infinna sig. Men jag undrar så vad som krävs för att komma dit...
Men Gud. Där satte du ord på det! Jag är exakt likadan hos optikern, rätt komiskt egentligen. Antar jag har år på mig att fundera ut, o mogna. Men det vette fan om det nånsin kommer bli så. Går igenom en smärre kris nu...o det är som att jag väntar på att en uppenbarelse ska komma o säga mig hur jag ska göra. Funkar ju inte så (om jag ändå vore troende liksom) Ibland lär man bara skratta åt sig själv ;)
Linda: Ibland önskar man att det var så, att saker bara skulle uppenbara sig för en. Så måste man tyvärr krisa också, men förhoppningsvis kommer det något gott av det.
titta, du har nått ett stadium där du är redo för lite beteendeexperiment. våga göra småfel i triviala situationer och se vad som händer....!
Nollåttan: Jag ska arbeta på det!
