Parallella bloggvärlden
Jag inser hur mycket bloggvärlden påverkar mig när folk plötsligt slutar blogga. Det känns tomt att inte längre få veta vad personen företar sig. Det blir dessutom en lucka i mina vanliga läsarrutiner när en blogg inte längre ska läsas.
Jag gillar mina cybervänner och den tid jag får spendera med dem (er!). Jag skulle nog inte ta mig igenom dagarna lika lätt om jag inte fick kika runt i folks liv titt som tätt. Abstinensen blir stor när jag inte kommer åt bloggen på några timmar för att jag sitter fast i något som jag inte valt.
Igår svarade jag för övrigt på frågor från blogg.se angående hur de skulle kunna förbättras. Det märkliga var bara att ca 95 % av frågorna handlade om hur mitt hushåll och mina shoppingvanor ser ut. Eeeeh... jag kände mig lite besviken. Men till slut fick jag i alla fall säga något vettigt.
Andra bloggar om: bloggvärlden, cybervänner, säga sitt
det är precis som du säger.. jag tänkte på de lite som när en underbar bok är slut. Man vill veta mer, men vet att man inte kommer att få..
Fröet: En bra liknelse. Precis så känns det.
Kan inte annat än hålla med, höll på att gå i bitar i torsdags till exempel. Utsätt oss inte för sådant igen, snälla.
det värsta som fins är när man klickar och klickar, men det aldrig uppdateras. Frustrering på HÖG nivå. Eller när man inte får några kommentarer...kommentararm (eller bloggarm) borde jag få så mkt jag klickar ibland.
Man blir helt klart beroende!!
Jag hade kunnat bosätta mig i min soffa och leva genom min bloggvärld. Ett tag i alla fall. För jag tror nog att jag tillräckligt med stoff i skallen för att fylla min blogg med massa ämnen. Utan att ens gå utanför dörren på en månad. Eller...? Kanske inte?
Staffan: Du är väl en raring som du öser kärlek över min blogg :)
Fröet: Känner igen det där. Jag har samma symptom i armen. Kanske något att ta upp i BA..?
Märtha: Lätt!
Therrorese: Det skulle jag faktiskt kunna göra. Man behöver inget riktigt liv va..?
Bloggvärlden är verkligen ett parallellt universum. Det blev extra tydligt häromdan när papamac hoppade av. Kändes precis som att tappa en vän. Alltså, helt galet märkligt.
Bling: Det var en obehaglig känsla jag hoppas jag ska slippa på ett tag...
Håller med dig! Det känns som om man känner varandra lite på något sätt, din blogg är min favorit:)
Fia: Ååh, tack, vad glad jag blir!
