Existerar trohet?
Otrogna män har jag mött många, i olika former (ja, kvinnor också för den delen). Det finns alla möjliga sorter:
- De som säger att de älskar sin andra hälft och att de är verkligt lyckliga
- De som säger att det bara är en tidsfråga tills de kommer att lämna sin andra hälft
- De som inte just säger så mycket om det, men ändå är otrogna.
Den enda lärdom jag dragit är att mänsligheten är förljugen.
Det finns en kille i min vänkrets som ofta påpekar hur lyckliga han och hans flickvän är. Ändå är han notoriskt otrogen. Det är inte en gång jag sett honom hoppa in i en taxi med någon annan, eller som han hånglat upp en kollega på företagsfesten.
Varför är man otrogen om man älskar sin andra hälft? Vad är det som driver en då? Är det rädslan för att bli lämnad ensam? Rädsla för att själv bli sårad och bedragen? Rädsla för att tro på kärleken?
Och är det möjligt att att hitta kärlek som överlever allt, som utstår allt? Utan otrohet? Och, var vi mer trogna när vi bodde i grottan? Är det lockelsen som vi dagligen utsätts för som gör att det är omöjligt att motstå någon annan än den som vi valt att leva med? Eller är det snarare så att trohet är ett påfund som samhället kommit upp med, men som inte alls ligger i människans natur?
Andra bloggar om: otrohet, äkta kärlek, den förljugna mänskligheten
Jag tror att bekräftelsen är boven. Folk vill bli så bekräftade att en person omöjligtvis kan räcka till. Kanske att det beror på samhällets krav... Men visst verkar det vara vanligt med otrohet. Man kan inte låta bli att undra hur det var förr, innan folk sprang på personalfester, surfade på nätet och hade egna mobiltelefoner.
Som jag ser det så är otrohet oftast en form av lögn. Och man kan leva utan att ljuga (ok, jag räknar inte vita lögner) och då borde man kunna leva utan otrohet också. Jag hoppas ideligen att trohet finns, att man kan ha tillit på vänner och partners. Jag hoppas... men många säger att jag är naiv..
Jag håller med Ester vad gäller bekräftelsen. Sen tror jag att det finns en tendens hos många människor att aldrig vara nöjda och tillfredställda med det dem har utan att man hela tiden måste söka efter något nytt. Det gäller ju iofs det mesta i vårt samhälle.
Du har nog en poäng i att det kan handla om rädsla, om ett behov av att gardera sig. Men personligen förstår jag inte hur någon klarar att se sin partner i ögonen när de varit otrogna...
Ester: Så är det säkert i många fall! Tänk att människan ska vara så osäker..
Matilda: Jag är glad att det finns människor som tror på godhet och trohet. Hur skulle världen annars se ut?
Fröet: Så sant!
Hillevi: Nä, inte jag heller. Men å andra sidan är jag en usel lögnare. Kan knappt ljuga om vilken tid jag kom hem eller annat totalt meningslöst.
oj, det kan jag också undra över. känner inte några otrogna....men jag vet inte, behov av bekräftelse (den gamla klyschan....igen=)
Det är enkelt. Man älskar inte sin andra hälft om man är otrogen. Man kan tro att man gör det, men det gör man inte. Inte på riktigt....
Hej här kikar jag in!
Intressant!
Jag o en polare diskuterade "livet" häromdagen o kom fram till att, människan e ju eg. inte gjord för att leva med en o samma livet ut..vi e ju för sjutton flockdjur haha... så man kan ju nästan avundas de som klarar det. de är ju då rätt skrämmande när över 60% är det... Vem fan kan man lita på....;p
Det finns något som heter sexmissbrukare. Det har jag en kompis som är. Denna kompis är notoriskt otrogen. Huuu, hemskt. Men det finns tydligen vård för sånt.
Nollåttan: Var glad att du inte känner någon!
Therrorese: Jag håller med!
Malin: Det kan man verklien fråga sig!
Bling: Ja, om någon är sexmissbrukare kanske man ska vara glad att de är otrogna ibland :-/
