Arbete pågår
Men idag kände jag mig bara nere. Hade just pratat med gitarristen i bandet om hur det är på jobbet. Alltså det är ju inget fel. Men min motivation tryter. Är det så här det ska vara? Det är nånting som är fel, så känner jag jämt nu för tiden.
Ska jag ännu en gång i raden komma på vad jag ska laga till middag? Ska jag ännu en gång i raden gå och lägga mig och vänta på att somna? Ska jag ännu en gång i raden gå upp och gå till jobbet?
Det finns ingen början, inget slut. Det är bara en stor meningslöshet. En väntan på att jag ska hitta något som berör. Något jag längtar efter att göra, någon jag längtar efter att träffa. Så där så att det gör ont. Något som berör.
Samtidigt undrar jag om jag någonsin kommer att orka ta tag i mitt liv. Alla ambitioner jag hade, allt jag ville göra. Kommer jag någonsin att komma dit? Jag känner mig bara extremt lat just nu. Och omotiverad till saker som känns meningslöst.
Kan man inte göra som byggarbetarna jag såg i morse. Ställa upp en skylt där det står Arbete pågår. Ifall någon någonsin skulle tvivla så pågår här arbete. I min hjärna. I deras fall ställer jag mig mer tvivlande.
Andra bloggar om: meningslöshet, omotiverad, arbete pågår
Du får inte äta yoghurt och mackor!
:-)
Nä, men seriöst så förstår jag hur du känner. Funderar på om det har med åldern att göra. Man ska ju ha bestämt sig vid det här laget (30 snart)... och om man bestämt sig så har man ju nöjt sig med något.
Såg just din kommentar. Har du också problem med att verifikationsbilden inte syns ibland? Jag har iaf mailat blogg.se och jag vet något till som har gjort det. Det är sjukt irriterande!
Ester: Jag lovar! Det blev lax idag...
Ja, det är nog kanske lite en åldersrelaterad grej. Om inte annat borde det bli dags att bestämma sig. För något i alla fall.
Evans: Bra att du försöker göra något!
Har också lite motivationsproblem nu. Det är två och en halv månad kvar till semestern...urrrk.
Alla känner vi så ibland, men det kommer nog en vändpunkt snart ska du se :)
Sådär känner jag alltsom oftast nu för tiden. Det finns ingenting som är sådär superviktigt som det kunde vara när man var yngre och vardagen är ofta grå och väldigt likadan från dag till dag. Man får väl försöka pigga upp sig på något sätt, dans kanske funkar för dig?!
Känner likadant. Något som berör...
Men du, arbeta vidare (i hjärnan) ett tag till, så ska du se det löser sig till sist. När du liksom har tänkt klart. Man måste få ha svackor ibland...
Det där är till viss del samhällets fel, som har satt upp ramar:
Vi måste åstadkomma något
vi måste hitta någon
vi måste bli något
Varför alltid denna strävan framåt?! Jag säger inte detta för att mitt liv är så mycket annorlunda, men jag är less på det där tänket, den där formen som det är så lätt att helt eller delvis stöpas i av yttre krafter.
Varför inte försöka njuta av allt det lilla, inte tänka på imorgon. När jag började träna på att vara närvarande i livet (inget igår, inget imorgon, bara NU) så kom många små mirakel och guldkanter krypande.
Detta är säkert inte något svar för dig, men bara en
tankeställare. En av många. Kanske.
Jag tror att de flesta går i liknande tankar då och då. Tror inte att det finns någon som alltid är tillfreds med sin vardag. Du kanske skulle ta tjänstledigt och resa ett tag..? Jag reste i 3 år och växte något enormt i mig själv. Nya intryck, människor och verkligheter. Eller så kanske det bara är semester du behöver!
Vänta. Är det jag som skrivit detta inlägg? Det kunde faktiskt ha varit så för jag känner precis likadant. herreguuuuuud. låt det hända något snart.
Ikväll blir det förresten spännande. L (min fd torsdagskille) inviger sin fotoutställning. Jag ska gå på hans vernissage. Och ta med mig mamma... Fniss.
Det kanske är ett bloggvirus som går just nu? Alla skriver om det här juh! Tungt. Men det vänder. Det gör det alltid. Bara man ger sig tid att vänta och inte panikhandlar. Det brukar inte bli så bra då. Oavsett vad man gör.
Värme till dig.
Jag tror också att de kan vara åldersrelaterat, ju äldre man blir desto mer krav på något sätt. Men jag tror också att semester vore väl behövligt, jag känner att jag verkligen behöver de nu! Sen kan man ta nya tag efter de.
Hanna, welcome to the Real World. Det är så det ska vara...Upp, jobba, middag, sova. Upp, jobba, middag, sova. Det suger...om man inte har ett jobb som ger en det där som berör. Det har inte jag. Ännu. Men jag ska fanimig skaffa mig det!! Går inte ha det så där
meningslöst. Det är ju majoriteten av min tid som spenderas på jobbet. Det MÅSTE va bra!
Kluster: Ja, men det är alltid något att se fram emot.
Malle: Jag hoppas det...
C: Jo, det gör det ju, men kanske inte tillräckligt att hänga upp livet på...
Beyonce: Det var ju det..
Petra: Jag tänker så det knakar.
Anna: Du har helt rätt. Det är klart att det är normerna som formar oss och vår syn på livet och vår egen verklighet. Men det är svårt att inte tänka så när det liksom inte finns några krokar att hänga upp livet på.
Ellinor: Jag reste också i två år. Jag älskade det.Kommer nog göra det igen. Men emellanåt måste man kanske prova på lite vanligt liv... eller nåt...
Bling: Spännande! Du måste rapportera!
Kang: Det verkar nästan så, lite otäckt. Jag ska försöka att inte göra något överilat och bara ta mig igenom detta.
Fia: Det har helt säkert med krav att göra också.
Therror: Ja, det är väldigt viktigt att ha ett jobb som känns meningsfullt. Helt klart! Nu för tiden i alla fall.. Jag menar med åren.
