Hannas Plats

Något märkligt är på gång runt omkring mig. Jag har märkt det ett tag nu. Ena brorsan vill att jag ska vara barnvakt och komma dit och käka middag, den andra börjar höra av sig lite nu och då bara för att berätta något ur livet. Den andra tycker att vi borde ses lite mer, det är ju så trevligt. När vi ses finns där alltid något som han erbjuder sig att hjälpa till med. Så där bara plötsligt tycker han dessutom att jag borde bli bättre på att be om hjälp hellre än att försöka själv. Tongångarna är liksom nya. Jag anar vissa beskyddartendenser.

Det ska sägas att han är sista personen kvar nu i kompisgänget som inte skaffat barn. Kanske inser han bara fördelen med att ha kvar mig i någon slags inre krets eftersom jag väl är den som ligger längst ifrån att ta några såna beslut.

Dessutom har mina kompisar fått för sig att skicka sina pojkvänner att hjälpa mig med saker. Nu senast var det ju avloppet. När jag sa att jag verkligen kan göra såna tråkiga saker själv så passar de ändå på att köpa produkter åt mig.

Jag är lite förvånad och frågar mig: börjar jag se hjälplös ut? Eller är det så här det är att ha vänner.

Jag är i och för sig ganska bra på att erbjuda mina tjänster själv, särskilt som jag har en del tid nu. Men kanske inte tillräckligt bra. Jag borde nog erbjuda mer.

Eller så är alla på väg in i en ny fas där de provar på sina föräldraegenskaper. Jag är lite osäker på vad allt detta innebär.