Det förflutna
När jag besöker hemstaden får jag inga sköna pirr eller glädjekickar. Det känns liksom bara tragiskt och lite öde. Det känns dessutom väldigt avlägset att jag någonsin har bott där. Jag ser fotbollsplanen där vi hade friidrott i skolan och får liksom ingen sentimenal känsla för det.
Jag kan inte säga att jag hade tråkigt där. Högstadiet vill jag helst glömma, men vem vill inte det. I gymnasiet trivdes jag med att gå i skolan, jag hade många fritidssysselsättningar jag gillade, ett tjejband som hade spelningar ofta (vilket kanske är lättare i en liten stad), ett ok helgjobb och i största allmänhet ett bra kontaktnät. Men jag kan ändå inte riktigt försonas med min hemstad.
Mamma vill att jag ska komma dit och hälsa på titt som tätt, men det blir bara allt mer sällan. Nu för tiden är det mest till jul och andra högtider. Jag blir bara deprimerad när jag kommer dit och kanske ser någon gammal bekant som jag inte orkar prata med eller ställen jag gick till har klappat igen. Min mamma finns där, men annars finns inget eller ingen där som jag känner behov av att återse. Antingen är jag väldigt osentimental, eller också har jag inte kunnat försonas ännu med min hemstad.
En av mina favoritpoeter Marcus Birro beskriver sin hemstad så här på sin blogg:
Sitter på hotell Heden i min gamla hemstad. Det regnar i Göteborg. Träffade Johan och Web Marcus efter föreställningen. Vi gick och käkade en bit på en restaurang här i närheten. Allting är så förändrat. Vi är äldre. Vi är så långt fram vi kan komma i historien. Fast Web Marcus är bara 22. Han är nu när vi var då?
Det finns ingen nostalgi eller melankoli i den här stan. Jag har ju minnen till varenda gatsten. Men det är tysta minnen. Men det blir väl så i hemstäder man lämnar. Man bär med sig sin stad i blodomloppet, i allt det röda skvalpet. Göteborg slår mot mina stränder här inne. Mer är det inte. Göteborg är som en elak styrmorsa man är glad att bli av med.
Jag hade min ungdom i den här stan. Men den är borta.Liksom stan. Det finns ingen sorg i det. Göteborg är en kostym som satt snyggt en gång. Nu hänger den oanvänd sedan länge längst in, bland de andra galgarna.
Och det bästa är att jag är lika snygg i andra, nya kostymer?
Finns mer att läsa på han blogg som är vackert. Här är länken till den:
http://marcusbirro.se/bloggen/
Fast den kanske är lite väl tung att läsa en bakisdag. Han skriver mycket om sorg. Men det är en varm kille =)Han varvar med humor också, när det behövs och vi läsare behöver muntras upp.
Bling: Jag gtror jag hittade till hans blogg tidigare via din. Har varit där lite och läst men tydligen inte tillräckligt frekvent, för jag har missat det ovan. Det kändes helt klockrent!
Vart kommer du ifrån?
This site rocks :-) Very nice! Greetings from Spain.
