Hannas Plats

Jag gillar att åka buss. Inte så där att jag älskar det, men framför att ta tuben så gillar jag bussen. Jag är en bussperson. Man får se mer, av staden och årstiden och människorna. Det kan uppstå en del dramatiska situationer. Sist jag tog min tur till Ö-malm så såg jag två bilar som krockade i morgontrafiken. Påkörning bakifrån. Han som blev påkörd såg väldigt lugn ut, som att det händer hela tiden. De åkte snyggt åt sidan för att släppa fram resten, som att de aldrig gjort annat.

Idag spanade jag in cyklisterna. De är ett folkslag i sig. Såg en kille med en inte jättegammal cykel (citydäck i alla fall) och bockstyre! Goda gamla bockstyret, trodde inte de fanns längre utanför cykelnördskretsen (som jag betvivlar att han tillhörde om man såg till resten av cykeln). Så såg jag en farbror i 60-årsåldern som cyklade långsamt och tungt utan minsta syre i bakdäcket. Hem och pumpa med dig!  Dessutom såg jag ett par som verkade cykla ikapp längs Strandvägen. Det såg läskigt ut när de var inklämda mellan bussen och vägarbetet bredvid. Jag mindes varför jag inte cyklar till jobbet längre när jag såg det.

Bussen kanske tar lite längre tid, framför allt är den mer trafiktillståndskänslig. Men det är mycket trevligare att se lite saker än att murvla runt i tunnlarna på morgonen och trängas i den dåliga luften. Mångfalt.