Hannas Plats

Man kan tycka att det är märkligt att det efter 27 år fortfarande är mamma som känner till mina symptom bäst. Det händer titt som tätt att jag ringer till mamma och det råkar undslippa mig ett "oj, vad jag fryser" eller "jag är lite orolig i kroppen" eller till och med att hon bara råkar tycka att jag är lite moody. Då kan man ge sig på att hon frågar om jag ska ha mens. Jag blir alltid lika irriterad. Tänker att måste det alltid bero på det när något är fel, jag är väl faktiskt bara människa. Det värsta är att det med 99 % sannolikhet kommer att vara sant. Själv har jag inte ens reflekterat över det.

Är det för att jag alltid är helt oförberedd? För det är jag. Man kan tycka att man vid 27 års ålder borde ha fått in någon slags rutin, men icke. Eller är det för att jag fotrfarande inte riktigt vet vilka symptomen är? Jag lever i tron att jag inte någonsin har några symptom. Det enda jag kan skriva under på är att jag ibland känner mig extremt miserabel utan direkt anledning. Sen ska det visa sig att det beror på att jag ska han mens. Men det är faktiskt det enda jag lärt mig känna igen. Varför känner då min mamma igen symptomen hos mig utan att ens se mig, bara höra ett antydande av något. Är det för att hon levt med det mycket längre?

Det här är något jag aldrig slutar att förundras över. Hur svårt ska det vara för mig att lära mig vad som händer i min kropp och varför? Eller är det kanske så att jag inte sätter dessa saker i samband därför att det egentligen inte alls spelar någon roll. Fryser jag så är det ett problem oavsett om jag ska ha mens eller inte. Punkt. Måste man alltid se till orsak och verkan när det inte finns några direkta bot (förutom möjligen en filt då)?