Utbränd i själen
Och fortfarande känner jag inte för det. Det känns inte som att jag orkar. Alltså rent mentalt.
Tidigare i våras fick jag diagnosen "utbränd" av mina vänner hobbypsykologerna. Jag orkade inte sätta mig och fundera på vad jag ville i livet, trots att jag inte hade ett jobb. Det kändes inte som att jag hade tid!?
Nu känner jag lite samma sak, som att jag inte hinner med, eller kanske som att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att fokusera på vad jag vill. Det är nästan som att jag har fått ADHD. Jag kan inte sitta två sekunder och fokusera tankarna på abstrakta saker som framtiden eller mig själv. Jag tänker mycket under mina bussresor, men alltid med musik i öronen. Och tankarna flackar runt fiktiva saker främst.
Kan jag vara utbränd i själen? Gett den ADHD eftersom mitt hjärta flackar omkring utan att riktigt fästa sig vid något eller någon.
Jag skulle nog behöva lägga mig någonstans några veckor och göra ingenting. Inte ha några måsten, inget att göra. Då tvingas jag fundera och tänka och till slut kanske jag finner något att fokusera på igen.
Jag väntar på att livet ska arta sig. Men jag orkar inte göra något för att det ska det. Inte lyfta ett finger. Jag kan inte fokusera.
Andra bloggar om: finna fokus, utbränd, koncentrationssvårigheter, borde
Det låter inget bra! Har du möjlighet att bara chilla i några veckor, så gör det! Ha en bra dag!!
Jag tror att människor kan dra sig för att ta tag i sitt liv, sätta upp nya mål eller dyl, av rädsla. Tänk om man verkligen tar tag i allt det där man borde ta tag i och ändå inte kommer dit? Då har man ju misslyckats... Då är det kanske bättre att skita i det från början...
apati kan vara farligt. chilla är nog ingen medicin. bara ta tag i saker och ting direkt.
sån känsla är nog det värsta som finns. Hoppas du kan hämta lite kraft och inspiration under semestern. KRAM
Aj då men livet är ju bara så där ibland, sedan blir det bättre, alltid. Kram å ha det gott...
Evans: Ska försöka
Grannen: Kanske är lite så jag är... Men jag tror det är att jag inte vet exakt vad jag vill heller.
Rosenblom: Tror du har rätt!
Fröet: Det ska jag försöka...
Mia dh: Det ska väl gå upp och ner antar jag.
Oj då. Det här låter inte helt bra, Hanna. Jag hoppas också att du får lite krafter under semestern.
Nätverka gör du förfullt fast du kanske inte täker på det. Du bloggar för att ge ett ex, du lär känna dina kollegor, du träfar andra företag. Ja, du nätverkar nog mest av oss alla. Kanske därför du knappt hinner reflektera. En semester kommer att göra dig gott vännen.
Gå i kloster!
Jag menar allvar. Jag har hört om flertalet utbrända och därav emotionellt apatiska människor som tagit in på kloster (en hel del tar emot!) ett par dagar, vilket har gjort underverk.
En radikal åtgärd måhända, men kanske är det just att få vara ensam med sina tankar och nysta ut dem - vilken form man nu väljer för detta kan vara egalt - som kan starta om hjärta och sinne?
En sajberkram i uppförsbacken.
Ester: Jag ska försöka...
Bling: Jag antar att du har rätt om nätverkandet. Det gör man ju hela tiden även om man inte tänker på det.
Anna: Jag har tänkt tanken många gånger. Har till och med skrivit ett inlägg om det :) Tror det skulle vara bra för mig.
http://hannasplats.blogg.se/110107085300_klosterliv.html
Både min mamma och min chef tycker att jag verkar vara "utbränd" eller ha tendens till att bli eller närma mig det. Har fått erbjudande om att trappa ner i tid men jag måste kompensera det med att jobba extra då jag har lust. Samtidigt så kommer ingen att ta hand om mina göromål då jag är borta så jag måste ta igen det senare. Hur går det ihop?? Och vad innebär "trappa ner", sitta hemma på en stol och andas lungt ett par timmar innan jag går till jobbet?
Lennart: Nä, är man utbränd så funkar inte trappa ner. Man måste släppa allt rakt av, det är det som gäller. Man måste göra inget. Nedtrappning är som du säger bara en större stress.
jag läste några nya rön som säger att vila inte är det bästa för utbrändhet, utan det ska vara aktivitet... men ja, jag tror att man känner bäst själv vad man behöver.. annars kan man ju göra som i "tärningsspelaren" och släppa allt ansvar genom att låta tärningen bestämma...
Leopardia: Det låter iofs vettigt. Men det måste nog vara självvald och fokuserad aktivitet. Inte en massa bollar i luften antagligen.
Jag hade långt framskridna planer på att göra en tärningsspelaren faktiskt. Kom på det när jag läste den på vägen till jobbet imorse. Att det kanske vore något på riktigt.
För ett par år sedan var jag nere i en depression, och symptomen är väldigt snarlika. Jag spenderade större delen av mitt dygn liggandes i fosterställning i sängen eller soffan. När jag väl tog mig upp på fötter eller ut så kändes allt omöjligt svårt. Alla mina vänner och min sambo var i full fart med sina karriärer och jag kände att jag borde göra mer åt min egen situation (jag var arbetslös på den tiden).
Efter sex månader hade jag lyckats peppa mig själv nog för att orka börja träna. Att bara ta sig till gymmet var en helvetesprojekt som fick musklerna att protestera och huvudet att bulta. Dag efter dag tvingade jag mig till gymmet, och dag för dag så gick det lättare. Träningen gjorde att jag mådde bättre och att jag inte var lika besviken över mig själv.
Lagom som jag lyckats komma på fötterna igen så får jag veta att min sambo vänstrat det senaste halvåret. Jag kan inte direkt förebrå henne, man är inte direkt världens roligaste när man mår som jag mådde. Hur som helst var förtroendet borta och förhållandet tog slut. Jag valde att flytta för att komma bort från allt. Flytten gav mig ett nytt liv och ny energi, än idag måste jag se till att få tillräckligt med motion för att må bra.
Idag är jag min dåtida motpol... Jag har jobb och är så där jobbigt "busy" mitt i karriären. Men nu märker jag att det inte är fullt så bra det heller, jag hinner inte träna mer än ett par gånger i veckan och det räcker inte. Dags att dra i bromsen och ändra sin tillvaro innan det blir ännu sämre.
Lycka till
Site was very helpful. thank you
