Hannas Plats

Ikväll var det så dags att klä mig i tyll. Redan på vägen dit började kommentarerna hagla, den största var några killar som öppnade fönstret på en bil och vrålade precis när det åkte förbi. Föga smickrande, men ändå. Det är i alla fall omöjligt att visa sig i den och undvika kommentarer och blickar. Det kan nog vara bra, appropå konformitet. Vem vill vara som alla andra, bara för att alla andra är det. Man måste våga stå ut ibland.

Men kvällen är spenderad i Stadshuset, Blå hallen. Underhållning och 1994 års Nobelmeny. Men framför allt hade jag min första chans att riktigt mingla runt i bland branschfolk från hela Europa.

Jag gillar galamiddagskonceptet. Man sitter runt ett bord där ingen känner någon, och då följer samtalen oftast naturligt. Vi har haft  många och långa diskussioner på jobbet om denna galamiddag. Vissa har vägrat gå för att de hatar att konversera. Jag tror att konversera är min grej. Det blev aldrig ytligt utan vi höll en bra nivå, men det gäller att man sitter bland hyfsat sociala människor som också gillar att prata om lite seriösare saker än vädret.

Det konstigaste är nog att dansa i klackar och stor kjol. Jag känner mig aldrig så töntig som då. Men alla är ju lika töntiga i sina smokingar som de ska rocka loss i, så det är inte hela världen.

Jag känner mig nöjd, törstig och lite trött. Imorgon är det en heldag i möhippans tecken. Så nu är det sussa som gäller.



Andra bloggar om: galamiddag, nobelmeny, stadshuset, koncept