Hannas Plats

När jag såg Masjävlar, för inte allt för länge sen, blev jag nästan rörd till tårar när huvudrollstjejen träffade sin gamla skolfröken och de kramade om varandra så där hjärtligt. De hade saknat varandra genom åren och hade en massa att prata om därför att de stått varandra så nära. Det som gjorde mig rörd var att jag undrade vem den där personen var i mitt. Finns det ens någon ur mitt förflutna som skulle bli så där allt igenom glad över att återse mig och som jag skulle bli genuint glad över att återse? Jag kunde inte komma på någon.

I helgen träffade jag den där personen.

I lördags gick vi ner till vattnet på kvällen för att se solnedgången på landet. Där satt en gammal barndomskompis mamma som jag inte träffat på många många år. Hon blev tårögd när vi kramade om varandra. Jag blev allt igenom glad över att se henne. Jag och barndomskompisen fullkomligen bodde i varandras hem hela somrarna. Vi sov än hos den ena, än hos den andra. Åt middag där maten verkade bli godast. Badade oss igenom dagarna, sprang ifrån hennes jobbiga kusiner och busade med de vuxna grabbarna. Under resten av året bodde vi en bra bit ifrån varann, men tillbringade flertalet lov hemma tillsammans även i stan. 

Att återse hennes mamma var en del av det nostalgiska med minnen från barndomen. Det tyckte även hon.

Kanske finns det ändå någon mer person där ute som jag skulle gilla att återse och som skulle tycka det var lika kul att återse mig.

Andra bloggar om: återseenden, nostalgi, barndom, biroller