Hannas Plats

På tuben är ingen fördomsfri. Inte jag i alla fall.

Jag satt mittemot en ganska ung kille som såg ut att ha hamna lite fel vid första anblicken. Vid den andra såg han faktiskt ut att vara helt uppe i det blå, eller på ett annat betydligt varmare ställe. Han var skitig under naglarna när han knäppte upp sin starköl, undrar om det ens var dagens första. Han var yvig i sina gester och verkade ha en del aggression i sig som han tog ut över väskan medan han blängde på sina medtrafikanter. Jag råkade titta till på honom och tittade snabbt bort. Jag kände hur hans avgrundssdjupa blick borrade sig in i mitt ansikte. Men mina ögon var fästa i en punkt vid sidan av honom. Det enda jag kan göra för att inte provocera är att inte titta på honom, tänkte jag.  

På nästa tunnelbanefärd hamnade jag mitt emot ett par i medelåldern som satt och höll varandra i handen. Han såg ut som en farlig man, jag tyckte att hans ögon mycket lätt skulle kunna klassas som lite galna. Arga i alla fall. Hon såg försiktig ut och jag undrade direkt hur det gick till hemma hos dem. Han satt och strök bort hår ur hennes panna och klädde på henne mössan. Som man gör med barn. Hon skrattade försiktigt åt honom och drog av sig mössan igen. För att sätta på den rätt, bara man själv känner när det blir rätt. Han sa inget utan stirrade bara kallt rakt fram med sin mörka blick.

Jag funderar ofta hur folk träffats, hur de hamnat i den situation de befinner sig och vad som kommer hända dem härnäst. Det måste finnas mer än bara en yta, alla har en historia. Man blir inte bara missbrukare eller kvinnomisshandlare hur som helst. Även om mina analyser förvisso inte har någon vetenskaplig bakgrund.


Läs även andra bloggares åsikter om fördomar, människoöden, tunnelbanefärd