Hannas Plats

Jag gjorde ett besök i förorten idag. Blixtvisit, kan man väl säga. Den ger mig ångest.

Pendeltåg stavas k r å n g e l. Ska man åka pendeln får man räkna med att den krånglar. Och att man får hitta en annan resväg snabbt som tusan. Och att man därmed blir sen. Det gjorde inte saken bättre att jag sen började irra lite och fick ringa kollegan för vägledning rätt i tillvaron. Sen var jag ju redan. 

När jag lämnade målet med min förortsresa skyndade jag mig för att komma därifrån. Jag vet inte vad det är, järnvägen, kylan, mörkret, pendeltågsångesten, färgen på tunnelbanelinjen. Något får mig att känna mig fel där i förorten. Det känns inte hemma. 

Pendeln hem gick smidigare. Men att landa på Södra station var också förknippat med en del minnen. Bara jag såg golvet så tänkte jag kyla, väntan och pendeltågsstrul. För så var det alltid när man skulle åka till skolan de där 3,5 åren. Nästan alltid i alla fall. De gånger jag stått på Södra och stampat fötterna har det sällan varit särskilt angenämt. Kanske är det nära förknippat med skolstressen också. Jag kände mig befriad när jag steg ut från stationen. Som att jag lämnade minnena bakom mig.

Jag tror det är en inre stress som kommer över mig bara jag vet att jag ska åka pendel. Det gör att förorten skrämmer mig, och gör mig lite kyligare inombords.

Läs även andra bloggares åsikter om förort, åka pendeltåg