Marit, oh Marit
Marit, vilket charmtroll hon är! När hon släntrade upp på scen en timme sent glömde jag allt annat.
Jag förundrades över hur klientelet har förändrats under åren. När vi såg Marit på Kalas var det vi och en massa fjortisar. Vid Vinterviken var det ganska varierat, men de flesta såg lite äldre ut och mer som mysmänniskor. Igår på Berns var det en massa "innemänniskor" och förstås inga yngre. Men jag undrar om dessa varit med hela tiden.
Min bror kallade henne kuf efter att ha sett henne på Rival för två år sen. Kanske det, men hon är i alla fall en väldigt begåvad sådan. Det strålade om henne igår och det var en sån energi på scen. Jag stod och funderade på hur de får in hela tiomannabandet i replokalen. Det är mycket folk där på scen får man ju tillstå. Sen verkar de köra med jobrotation ockå, det är olika personers uppgift att stå på olika ställen. Plötsligt kom körtjejen fram och ställde sig längst fram bredvid Marit. De två tamburinförarna sprang runt en hel del och hoppade på stärkarna och hade sig. Ibland var jag lite nervös att de skulle snurra in sig i Marit och fälla henne. Det hade kunnat gå ganska illa!
Dessutom verkar deltagarna i bandet vara med lite varstans. I det första förbandet var både basisten och keyboardisten med. De är förvisso båda två alldeles underbara, så varför inte.
Jag tycker att trummisen är jäkligt cool. Hon har en egen stil när hon trummar. Hon sitter liksom och skakar med hela hon, men ansiktet är otroligt koncentrerar. Hon ser jäkligt cool ut helt enkelt. Så har hon en del póser som är rätt sköna. Ett tag stod hon på trumpallen.
De verkar vara ett skönt gäng och tillsammans får de en otrolig och medryckande energi. De verkar dessutom pasas ihop bra stilmässigt. De är alla ganska egna. Igår spelade de också några av de bästa låtarna: From now on, This is the year, I will always be your soldier som några av de gamla godingarna. Jag var helt salig.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Marit är inte en person som brukar låta vänta på sig. Men igår fick vi stå bra länge och sukta efter henne. Vi kom därifrån vid halv ett och jag var glad att M fortfarande var vaken. Hon brukar somna betydligt tidigare på kvällarna och hade mycket väl kunna knoppa in någonstans på vägen. Jag lyckades i alla fall hitta en buss som gick hela vägen hem från Kungsan. Det var jag mycket nöjd med. M fick snällt gå ner på värmdöterminalen och invänta sin buss. Jag är glad att jag bor i stan. Och jag är glad att jag hittat och lyckats bli förälskad i Marit.
Jag förundrades över hur klientelet har förändrats under åren. När vi såg Marit på Kalas var det vi och en massa fjortisar. Vid Vinterviken var det ganska varierat, men de flesta såg lite äldre ut och mer som mysmänniskor. Igår på Berns var det en massa "innemänniskor" och förstås inga yngre. Men jag undrar om dessa varit med hela tiden.
Min bror kallade henne kuf efter att ha sett henne på Rival för två år sen. Kanske det, men hon är i alla fall en väldigt begåvad sådan. Det strålade om henne igår och det var en sån energi på scen. Jag stod och funderade på hur de får in hela tiomannabandet i replokalen. Det är mycket folk där på scen får man ju tillstå. Sen verkar de köra med jobrotation ockå, det är olika personers uppgift att stå på olika ställen. Plötsligt kom körtjejen fram och ställde sig längst fram bredvid Marit. De två tamburinförarna sprang runt en hel del och hoppade på stärkarna och hade sig. Ibland var jag lite nervös att de skulle snurra in sig i Marit och fälla henne. Det hade kunnat gå ganska illa!
Dessutom verkar deltagarna i bandet vara med lite varstans. I det första förbandet var både basisten och keyboardisten med. De är förvisso båda två alldeles underbara, så varför inte.
Jag tycker att trummisen är jäkligt cool. Hon har en egen stil när hon trummar. Hon sitter liksom och skakar med hela hon, men ansiktet är otroligt koncentrerar. Hon ser jäkligt cool ut helt enkelt. Så har hon en del póser som är rätt sköna. Ett tag stod hon på trumpallen.
De verkar vara ett skönt gäng och tillsammans får de en otrolig och medryckande energi. De verkar dessutom pasas ihop bra stilmässigt. De är alla ganska egna. Igår spelade de också några av de bästa låtarna: From now on, This is the year, I will always be your soldier som några av de gamla godingarna. Jag var helt salig.
Jag var helt slut när jag gick därifrån. Marit är inte en person som brukar låta vänta på sig. Men igår fick vi stå bra länge och sukta efter henne. Vi kom därifrån vid halv ett och jag var glad att M fortfarande var vaken. Hon brukar somna betydligt tidigare på kvällarna och hade mycket väl kunna knoppa in någonstans på vägen. Jag lyckades i alla fall hitta en buss som gick hela vägen hem från Kungsan. Det var jag mycket nöjd med. M fick snällt gå ner på värmdöterminalen och invänta sin buss. Jag är glad att jag bor i stan. Och jag är glad att jag hittat och lyckats bli förälskad i Marit.
Kommentarer
Trackback
