Vuxnat på mig?
Är det så här det är att vara vuxen? Jag känner mig vuxen helt plötsligt. Inte hela tiden, men fläckvis. Oftare än vanligt om jag säger så. Det tar sig olika uttryck. Men igår insåg jag att min äldsta brorsa känns väldig ung. För att jag känner mig så gammal.
Plötsligt kan jag prata om en massa jobbiga saker och jag kan utömma en massa känslor. Vill inte gå så långt att säga att jag kan uttyda mina egna känslor och prata om dem, för det vore lite väl mycket. Men jag pratar i alla fall om känslor. Och jag tål att höra jobbiga saker, jag hanterar det.
Antingen har jag stängt av helt och klarar det av den anledningen. Eller också känner jag en trygghet i mig själv som gör att jag kan hantera jobbiga saker. Jag vet att jag har mig själv vad som än händer. Och jag är bra på att vara själv och jag är bra på att vara jag. Därför kan jag hantera att hänga långt utanför fönstret utan skyddsnät. Jag kanske börjar bli lite lite vuxen ändå. Eller är det mest dumdristigt att hänga utanför fönstret utan skyddsnät?
