Hannas Plats

Insåg att min självkänsla kanske inte är på botten ändå. Jag läste ett test jag skrev för kanske två år sen. Det handlade om hur jag ser mig själv, hur jag tror andra ser mig, hur jag vill bli sedd, vad jag anser vara viktigt i mitt liv, mina styrkor och så vidare. När jag läste vad jag skrivit insåg jag att jag varit i betydligt sämre form. Eller kanske var det när någonstans det började gå fel. Jag inser ofta att saker jag tänker blir profetior. Om jag tänker att ingen lyssnar på vad jag säger utgår jag också från det när jag pratar vilket gör att ingen orkar lyssna. Om jag tänker att jag aldrig mer ska berätta något för någon därför att ingen lyssnar (vilket jag gjorde när jag var i tidiga tonåren) blir jag också sån. Jag inser att min hjärna har en större makt över mig än jag trodde. Hjärnspöken blir ofta riktiga när man tänker för mycket på dem.

Jag är på väg ut ur det här, det känner jag. Under de flesta utveklingar man gör i livet som handlar om att lära sig nytt, går man tillbaka i utvecklingen tillfälligt. Det har jag gjort i den här utvecklingen. Men nu tror jag att jag vet vad jag gör i alla fall. Jag kanske måste återkomma i frågan om jag nu inte hittar mig själv ett jobb.

Fel, förlåt mig. Jag ska förstås hitta mig själv ett jobb, det blir inga problem.