Hannas Plats

Däremot kan uppvaknandet ibland bli lite väl abrupt vissa morgnar. Särskilt när man vaknar upp till sånt här. Som tur var råkade jag läsa även insändarna imorse. Där var det en teknisk doktor i luftburna partikelföroreningar som tyckte att blotta misstanken om att vi orsakar den globala uppvärmningen borde räcka för att vi ska vilja göra något åt det. Han menar också att det handlar om att vilja försvara en ohållbar livsstil som gör att vi väljer att tro på kvasivetenskap om att den globala uppvärmningen har naturliga orsaker. Jag blev lite varm i kroppen när jag kände att det åtminstone finns en person till som har samma inställning som jag. Jag funderar på att ringa honom och fråga om vi ska bilda ett parti eller om det finns någon förening som jag kan gå med i.

Jag vill göra något, förutom det som jag kan göra hemma rent praktiskt. Jag vill ut och missionera för den här saken. Den är viktig för oss alla, även om många vägrar att inse det för att få fortsätta leva som shopoholics eller bilburna varelser. Det är dags att förändra sig. Nu!

Jag har lärt mig något i alla fall. Ett lugn har lagt sig över mina bjudningar och det inte så lite. Jag var en avslappnad och ätande värdinna till julfrukosten i morse (har en tendens att mest springa runt och värdinna vilket gör att jag har svårt att äta). Hade inte preppat så mycket utan kastade bara ut grejerna ur kylen och satte på kaffe och värmde gröt. Sen avvaktade jag att de kom helt enkelt. Det var väldigt mysigt: skinkmacka, familj och en röd traktor. Kan det bli mycket juligare?

Har varit ute och köpt lite presentband. Min julklapp är lite alternativ och kommer att slås in i tidningspapper med rosa satinband runt. Brorsan kan komma att bli lite besviken på sin enda julklapp. Själv är jag nöjd med mitt miljö- och återvinningstänkt.

Hörde igår att julförsäljningen i år uppgått till 52 miljarder kronor. Det är lika mycket som Ghanas bruttonationalprodukt. Nyhetsuppläsaren log lite sött efter inslaget. Själv blev jag illamående. Jag är i alla fall glad att jag inte bidragit till hysterin. Någon måste ju sätta trender för icke-konsumtion också.

Nu blir det jul hemma hos mamma i min hemstad. Utan julstress.

Jag hörde på nyheterna häromdagen att rika amerikaner som inte vet vad de ska köpa i julklapp har möjlighet att köpa en mjukismammut i naturlig storlek för ett antal tusenlappar eller också en rymdfärd för några miljoner. Tänk vad människor gör när de har för mycket pengar. De passar på att förstöra miljön lite extra, som att de har råd även med det. De kan ju gå i syrgasmasker sen när den rena luften är slut eller för den delen byta planet när det blir dags.

Jag har överlag svårt för julklappshysterin som råder. Jag tycker att människor kunde sluta köpa ihjäl sig på julklappar. Av flera anledningar:
 - De slipper stressa ihjäl sig
 - De slipper bli ruinerade
 - Vi måste minska konsumtionen för att jordens resurser tar slut
 - De skulle kunna göra något för miljön för pengara istället - vore inte det en bra julklapp så säg

Jag mår lite illa när jag hör att julhandeln slår nya rekord varje år. Vart är vi på väg? Förra året fick jag igenom mitt förslag om att endast köpa en julklapp inom familjen. Vi drar helt enkelt lott om vem vi ska köpa julklappen till. Jag är supernöjd. Så kul är det inte, vare sig att stressa ihjäl sig eller att öppna en massa paket som man ändå vet vad de innehåller. Vi får en mycket skönare julmånad i och med denna nya rutin. Jag älskar den! Men det gör mig desto mer illamående när jag hör alla andras julbestyr eller önskelistor. Jag tycker att vi måste försöka ändra våra värderingar vad gäller konsumtion. Om inte annat, så för vår planets skull.

Jag håller på att bli galen, jag ser miljörelaterade grejer hela tiden. Varje gång jag slår upp tidningen tänker jag: "Vad håller vi på med är vi galna?"

Igår läste jag om sjukhussjukan exempelvis och andra resistenta bakterier. Jag tror inte att det är meningen att vi ska bota en massa sjukdomar, för det kommer hela tiden värre grejer då. Det är meningen att vi ska ingå i kretsloppet precis som allt annat levande och eftersom vi försöker manipulera det muteras vår omgivning hela tiden. Något förstörs i naturen varje gång vi försöker sätta oss över den. Vi verkar ännu inte ha förstått att vi inte kan sätta oss över naturen och att det heller inte är meningen.

Idag läste jag om en fjälltopp i Dalarna som är naturreservat och samiskt residens. Nu vill Idre göra slalombacke av det sista stycktet orörd natur som finns (känns det som i alla fall). Är inte det typiskt människan att försöka profitera på allt som går istället för att kunna se det vackra i naturen? Jag tyckte det kändes helt löjligt och jag vill bara skrika rakt ut när jag läser sånt där. Jag vill definitivt protestera i alla fall.

Läste även igår att nya regeringen (eller om det var kommunalrådet) vill dra ner bidragen till miljö och diverse naturreservat. Jag tycker att det känns så bakåtsträvande. Vilken tid är det vi lever i egentligen?

Jag måste bli skogsmulle. Nu.

Den här dagen har till stor del tagits upp av långa miljödiskussioner. Det var lite kul, för vi snackade om det på lunchen (som vanligt) så ämnet återkom vid flera gånger under dagen. Dagen slutade med att min handledare satt vid vår "ö" och snackade miljö och klimatförändringar i typ en halvtimme. Hans mest konstruktiva förslag var att vi ska bo i busskurer i skogen. Men hela diskussionen var inte på den nivån. Däremot sa han något väldigt bra. Han tyckte jag skulle bli en del i ett större nätverk där man kan diskutera miljö, gå med i något parti eller angagera mig på något annat sätt. Han tyckte att det var hemskt att jag går runt med de här tankarna utan att få utlopp för dem. Är det det jag ska dedikera mitt liv till möjligen?

Jag har i alla fall fått upp en ny punkt på min agenda. Det finns två ämnen jag brinner för: miljö och genus/jämställdhet. Men det är kanske dags att jag engagerar mig på riktigt istället för att gå runt och missionera för människor som oftast inte vill höra (läs: på fester och middagar). Det är bättre att diskutera med människor som vill höra för att konstruktivt komma fram till lösningar. Det är ju dit vi måste. Reflektera och missionera i all ära, men vi måste komma fram till något också.

Så nu har jag min första punkt på mål i livet: engagera mig politiskt! Det skulle dessutom kunna kombineras med mitt arbetslivsmål. För så mycket fritid till förfogande har jag tyvärr inte.